Sköljer mina celler...

Jag sköljer mina celler, har tömt allt jag fått i mig med glaubersalt, låter vattnet rena min kropp. Detta har pågått nu i tre dagar och dagen är den nästsista i min fyra dagars fasta, enbart dryck, ingen fast mat.

Glaubersaltet som skulle blandas med vätska var värst. För övrigt har dessa dagar varit att sväva omkring i en lätthet jag aldrig känt förut. Jag trodde jag skulle gå hungrig jämt, vara hela tiden trött och bara tänka på mat, men så är det inte. Till morgonmål blir det örtté, druvsaft och vatten, till lunch och middag grönsaktsbuljong, och i det här tillståndet är det som att äta vilken måltid som helst, mina drycker doftar gott och smakar ibland himmelskt. Det är inte vad jag vanligen brukar tycka om saltfri grönsaksbuljong och grönsakssafter.

Och min kropp mår bra, det syns ex. på hyn, och jag bara kan inte förstå varför fasta inte är en självklar del av allas årscykel, två gånger om året, mer än så skulle man inte få fasta. Nästa gång ska jag fasta sju dagar.

Men dock känner jag mig skörare än förut, mer transparent på något sätt. "Vad sa du", blir jag tillfrågad och förstår att jag svarat med så svag röst att den inte hörts. Och ibland orkar jag inte annat än le, bra grej liksom, men orkar inte kommentera, skratta, bara le.

Men i dag har jag frestats till kvällsnöjen och tagit en kopp mer grönsaksbuljong än vad som står i anvisningarna. Nästa gång ska jag göra det här lite bättre.

Säljes: Berömsugare för alla själar

Som dammsugare drar vi till oss beröm, direkt, indirekt, blickar, fullständiga meningar, tänker vad som talades om mig då. Och min mormor är optimist, glad över sitt liv, och vad är det hon talar om: Hur läkaren sagt att hon är i så gott skick, att hon verkar ung, att en granne sagt att hennes hy inte är särskilt rynkig att hur hon sköter den (och hon sköter den ju inte alls, inte dyra rynkkrämer här inte, bara hälsosam föda, fisk och grönsaker och frisk havsluft, vilket gör saken ännu bättre). Och det bästa är att folk också har berömt min mormor för att vara alltid så glad. Det ena föder det andra, en positiv cirkel liksom, respons ger effekt, effekt ger respons osv. Och livsglädjen bara växer, säkerheten om att alla älskar min mormor. Det gör vi ju också, men jag menar att säkerheten växer innanför min mormos huvud. Bra så.

Och de flesta av oss är väl rätt så lika som min mormor när det gäller det här. Och därför säger jag så gärna till för er när jag hört att utomstående snackat en hel del bra grejer om er, men det är inte så lätt val, för vill inte blanda mig i andras saker heller, det någon sagt i vissa sammanhang ska jag inte sprida vidare om det inte gäller mig, jag vill att folk kan lita på det, utan tillit tappar jag självrespekten. Men var går gränsen?

Och ljudet av damm(beröm)sugaren når min trumhinna, eller vad är det nu igen som händer innanför mitt huvud när ljudet uppstår? Ja, kommer inte ihåg det här, har nog läst om det, men förstår inte riktigt, för är ju ingen naturvetare heller.

Att leva för stämningar

Solrosor på bordet, Saara har börjat jobba klockan fem, själv vaknade jag också tidigt, har ätit morgonmål, kokat åt mig kräm av rabarber och svaratavinbär. En liten bit av sommaren vill jag ännu ha runtomkring mig, den sista stämningen av något som är på väg bort. Och jag som alltid varit höstens barn, en som väntar på hösten alla årstider, särskilt på den dag då färggranna löv lyser mot en mörkblå himmel. Jag kan inte komma ifrån att jag på sommaren lever mera i nuet, har njutit av ett färggrant kaos runtomkring mig, nu är skåpen städade, och har igen börjat planera vad jag ska göra sen, inte bara kollat min arbetstur för i morgon och vad allt kul jag hinner göra före det.

Jag är inte ännu redo för hösten! Fast om det är stämningen jag kommer att sakna, varför inte göra hösten på ett nytt sätt? Låta hösten bli lite kaotisk, precis som sommaren, med mycket skönlitteratur, estetik, pilates och badande i kallt vatten.

Och jo, det är stämningen jag tror jag kommer att sakna. För om det är något jag förstått denna sommar är det att jag inte lever i annat (för annat??) än stämningar. Och dialogen blir betydande bara för stämningar, dock är den nödvändig för att skapa utrymmet för dem.

Dragning för det dekadenta

Levernet, passionen, lusten, smärtan, dö som konst, leva som konst. Och jag ska jag bli skickad Anais Nins dagbok, den du lever just nu, skriver du. Och att få det beskrivet av dig, det jag kan se, dig berusad av livet, det smittar av sig. Din livsberusning finns också innanför mig.

Fast klockan fem på morgonen kan jag inte sova. Har sovit så mycket under de senaste dagarna att jag nu fått tillräckligt, mår inte så bra av röken från Rysslands bränder som fortfarande lägger sig som en smutsig dimma över Helsingfors, förgiftar mig, oss alla här, och tänker på hur det är att leva nära bränderna. Fast det där var ursprungligen inte min tanke, att tänka på dem som verkligen har det mycket värre, det var någon annan som sa om det. För det är inte lätt att leva utanför det som orsakar en själv smärta.

Och inte heller börjar jag ifrågasätta grundpelarna i min egen existens, meningen med det jag till slut alltid finner som mitt livsprojekt och inte bara mitt. Det måste handla om termer, att vi använder olika termer helt enkelt. Det är redan länge jag fått besvara frågor som att "tänk om man inte vill ha det så", ha det så himla balanserat. Hur passar passion, lust och smärta in i min modell på psykosocial balans? Ja, det passar nog, vet bara inte just nu hur, hittar inte de rätta termerna.

För det är så länge jag fått ta ställning till konstateranden om att det helt enkelt inte är friskt att inte känna till exempel svartsjuka eller sådana negativa känslor som uppstår av andras förhållningsproblem. Men kan man få det ena utan det andra, passionen utan smärtan? Vad är det jag vill avskaffa?

Och så sitter jag och äter naturell yoghurt, bra morgonmål för mig som ska balansera upp min vata enligt ayrvediskt språkbruk. But where´s the passion?