De tog dig hem mitt i snöstormen

"Jag måste lära mig att leva, inte bara se på filmer", säger du med en röst som andas djup, och jag bara skrattar, visdom man kan tillägna sig genom buddhistiskt grubbleri, och ändå ser du på filmer, alla nätter. Och jag skrattar för jag vet att inget nödvändigtvis kommer att ändras och inte heller behöver göra det, och jag bara undrar om det finns tillräckligt många filmer som är bra om man liksom kollar på dem hela tiden? Och jo, det lär finnas, åtminstone för flera decennier framöver för folk i vår ålder och så görs det ju nya hela tiden.

Vi ser Sherlock Holmes, min lägenhetskompis och jag, på en liten biograf belägen i ett köpcentrum. Filmen är kommersiell men biografen är - tvärtom vad man skulle tro faktiskt - inredd med idéer som verkar vara tagna ur egen fatabur. Det är paus i mitten med lokal reklam, bland annat begravningstjänster och tandblekning säljes. I Italien slopade man pauserna på biografer i mitten av 1980-talet. Själv har jag aldrig upplevt något liknande.

Och jag går längs med Utrechts kanaler och försöker väga det jag hört om lokalbefolkningen i en vågskål. "Så trevliga! När ingen taxi gick med på att ta mig och mina saker hem från Ikea mitt i snöstormen fick jag skjuts av ett par från orten, men först åkte vi hem till dem för att äta middag". "Usch, jag har bott här i fyra år utan att ha integrerats. Holländarna är fräcka i butiken, de känner inte till konceptet köande, och så utövar de en social kontroll som är alldeles outhärdlig".

Men kanalen är fin, åtminstone. Och jag gillar klanget av alla kyrkklockor. På fem månader behöver jag inte integreras, men kanske ibland få hjälp med att hitta rätt adress och sånt.