Kaffeblask

Äntra språket, äntra scenen, krypa under täcket.

Och språket var inte mitt, senen var inte min, täcket var det, men den kom inte först. 

Jag har aldrig skrivit dagbok regelbundet, under de senaste åren inte alls. Delvis kan det bero på att jag inte kan tåla min egen handstil, den är helt enkelt inte läslig. Men den största orsaken är troligtvis den att jag inte gillar tankar som inte är i ett trevligt format, inte färdiga för scenen med andra ord. Och mer och mer kräver jag av formen, innehållet är givetvis inte en bisak, men det är inte heller formen, eller som jag ser det kan dessa två inte skiljas från varandra.

Tidigare, redan flera år sedan, kunde jag tycka att det är lögn att låta bli att uttrycka det som man anser vara "kärnan" i sammanhanget - tills jag insåg hur sårbar man blir om man öppnar sin kappsäck för publik. Ibland kan mottagaren beskyllas för att rent utsagt utnyttja situationen. Å andra sidan anser jag att publiken får och bör kräva rätt mycket av formen: kanske inte alla vill se hela innehållet på kappsäcken, utan istället läckra saker som finns inuti på ett sätt som ger utymme för tolkning?

Trots det har jag fortfarande problem med tankar i process. Kanske är det därför som jag, när det gäller mitt eget skrivande, uppskattar mera prosa än lyrik. I diktform kan dock ofärdiga helheter uttryckas, kanske är det därför som många författare skrivit sina bästa diktsamlingar i sina unga år, men endast få lyckats med romaner i samma ålder? Också jag själv har ibland kunnat överraskas av en dikt som jag själv skrivit, och det är något som aldrig händer med annan typ av text eftersom jag föredrar att tänka färdigt först och skriva sedan. Trots det älskar jag dikter som andra skrivit. Eva-Stina Byggmästar är min favorit, väntar på nya samlingar av henne. Och att stoppa ned en diktsamling i ett kuvert för att sändas på posten kan vara en elegant invit.

Detta till en början, att kommunicera enbart på scenen skulle inte göra mig nöjd. Men var går gränsen? Låt mig här berätta en sann historia. Under en supé kokar en av gästerna med rötter i Turkiet turkiskt kaffe, jag dricker inte själv eftersom det är för sent med en dryck som innehåller koffein, men jag kan se att kaffet ser ut som diskvatten. Alla gäster berömmer kaffet, men värdinnan säger att hon "tycker att det är ok att dricka drycken, eftersom hon älskar kaffe, men att det är som att dricka vatten". Tillräckligt elegant för scenen? Jag vet inte, skulle kanske själv ha låtit bli att tala sanning. För mig var situationen dock inte alls pinsam, bara rolig, för jag visste ju inte hur kaffet smakade, kunde inte ta ställning.

Och språket är ju inte heller vårt, det är något vi helt enkelt plötsligt befinner oss i, något som gör oss till självständiga varelser. Har vi då i själva verket mera makt över scenen? Väl åtminstone när det gäller att välja när vi ställer oss på den.