On that blanket

"...we're right back on that blanket in that park in Helsingfors", läser jag på bloggen, och för mig är vi tillbaka till that blanket in that park in Uppsala. Vi äter sushi och solen gassar från en molnfri himmel. "Är du lite snobbig", frågar du mig när jag förklarar om mina bikinibyxor, vita med stora körsbärsröda bollar, design förstås, och jag skrattar, jovisst, förutom underkulturer har jag alltid känt en viss dragning till vissa överklassgrejer, men frågar du som jag köpt alldeles fel sorts öl åt på båten, det skulle ju vara kallt vittvin eller kvalitetsöl...Det är sol och fest och du är så snygg och smart och rolig och visst har vi roligt så satan, och så från bryggan fattar vi bestlut om att ringa Shaggy. Kan igen höra ditt skratt, den här gången är det sommar, sol och varmt. Och tillbaka på vägen hem tänker jag att visst, visst är det här en tid som är värd att inte låta flyta förbi, att alltså kolla nu, är inte detta en tid med något att verkligen leva.

Och minnena ser jag framför mig i filmformat, filmad med mycket gammal teknik, inte för att det inte finns nyare, utan för att det ska vara snyggt. Har alltid älskat postmodern filmkonst.

Och jag undrar att vad är det här för en tid då jag vill ha allt förvarat i form eller annan, hela tiden skulle jag vilja fotografera, banda in intervjuer, filma grejer.

Är det tiden som just nu är sådan att den helt enkelt måste in i burk?

Eller är det jag som valt fel bransch?

Radioprogram om Montessori

Jag hade gått och lagt mig för att vakna tidigt, jogga på morgonen, joggade på kvällen och vill ut igen i regnet, det är tråkigt de sista kilometrarna när skorna är dyblöta men definitivt värt det.

Men jag visste att jag inte skulle kunna somna så tidigt. Har skaffat skypelurar för att kunna tala till Kanada, det är coolt att tala utan att hålla i en lur tycker jag, och börjar blicka tillbaka på alla intervjuer jag gjort, jag vet hur man snackar utan att desto mer koncentrera sig på det man gör, tänka på något helt annat och ändå klara intervjun, och vill plötsligt börja göra radioprogram.

Ingen sömn helt ännu. Har varit till bibban och lånat böcker, det blir deckare, kvinnorätt, Maria Montessori, en psykologibok från 70-talet om vad empati innebär. Deckare är ren underhållning, kvinnorätten förhåller jag mig kritisk till, eftersom min vän Juulia gjort det synligt för mig hurdana subjekt kvinnorätten konstruerar och normaliserar, Maria Montessori bara älskar jag för att jag redan innan fattat beslut om att mitt barn ska få montessoriinsprirerad uppfostran.

Och när jag joggar ser jag på hus, tänker på hurdan lägenhet som skulle vara lämplig för mig, mitt barn och vår katt. Trägolv och högt till tak, stora fönster, minst två rum. Det är ingen vits för mig att få barnet med någon annan, jag tror inte på livslånga relationer och anser inte att det är bra att kontinuerligt flytta sig mellan två hem, ett splittrat hem är inte bra, en bra förälder med bra socialt nätverk runtomkring är mer än lämpligt.

På klinikerna kan man välja om personen som ger könsceller vill bli pappa till barnet eller inte, ett alternativ är också att han senare kan bestämma om han vill bli pappa. Så lätt är det. Många olika famlijeformers möjligheter. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att välja anonym donator.

Inte aktuellt riktigt ännu.

Men jag fortsätter läsa Maria Montessori och snart är sändningstiden slut.

Tryggt tillbaka

Ensamstående kvinnor och lesbiska par kommer även i fortsättningen att ha rätt till fertilitetsvård, fattade riksdagen beslut om i dag. Ett välkommet beslut!

Och jag är tryggt tillbaka hemma, både från en kursresa till Jyväskylä och från en några veckors "resa" till kreativitetens destruktiva värld, som går ut på att ännu oartikulerade tankar rivs från psykets djupare strukturer en aning tidigare än det varit ändamålsenligt för en själv, och bara för att skapa en produkt. Aldrig mera, tänker jag, och det är faktiskt lättare för mig att säga det nu när alla gamla projekt är ur världen och jag har möjlighet att börja med något nytt från ett tomt bord. Och samtidigt är jag glad för att jag kan säga att jag förstår alla konstnärer med mera som i sitt liv gång på gång upprepar destrukiva mönster. Uppoffringarna syns i resultatet, men processen är olidlig. Det är förstås vars och ens eget val om man nöjer sig med tillräckligt, det gör jag, åtminstone för det mesta. Men visst skulle världen vara tråkigare och konsten och vetenskapen plattare om det inte fanns själar som skulle vara färdiga för dessa uppoffringar.

Nu har jag vilat upp mig och är igen pigg. Och jag funderar på hur mycket jag är barn av min tid: att jag fokuserat så mycket på PRODUKTEN, utan att bry mig om processen, som enligt mig också måste vara estetisk, tilltalande.