On that blanket

"...we're right back on that blanket in that park in Helsingfors", läser jag på bloggen, och för mig är vi tillbaka till that blanket in that park in Uppsala. Vi äter sushi och solen gassar från en molnfri himmel. "Är du lite snobbig", frågar du mig när jag förklarar om mina bikinibyxor, vita med stora körsbärsröda bollar, design förstås, och jag skrattar, jovisst, förutom underkulturer har jag alltid känt en viss dragning till vissa överklassgrejer, men frågar du som jag köpt alldeles fel sorts öl åt på båten, det skulle ju vara kallt vittvin eller kvalitetsöl...Det är sol och fest och du är så snygg och smart och rolig och visst har vi roligt så satan, och så från bryggan fattar vi bestlut om att ringa Shaggy. Kan igen höra ditt skratt, den här gången är det sommar, sol och varmt. Och tillbaka på vägen hem tänker jag att visst, visst är det här en tid som är värd att inte låta flyta förbi, att alltså kolla nu, är inte detta en tid med något att verkligen leva.

Och minnena ser jag framför mig i filmformat, filmad med mycket gammal teknik, inte för att det inte finns nyare, utan för att det ska vara snyggt. Har alltid älskat postmodern filmkonst.

Och jag undrar att vad är det här för en tid då jag vill ha allt förvarat i form eller annan, hela tiden skulle jag vilja fotografera, banda in intervjuer, filma grejer.

Är det tiden som just nu är sådan att den helt enkelt måste in i burk?

Eller är det jag som valt fel bransch?