Jag vill ta er till en plats där det inte finns att vänta

"Hur en människa förvaltar sin väntan avgör den så kallade livskvaliteten." (Bodil Malmsten, Undergångarens sånger, s.13).

Minnen finns ibland bättre förvarade i musik och texter än i bilder, var resonemanget ett dygn sedan. Fast det är inte just därför jag i dag grävde fram denna bok, den jag fick tre år sedan, du hade kommit och hälsat på mig, satt med en rödmörkblårandig blus som avslöjade dina axlar hemma hos mig, senare gick vi ner till stan, över Senatstorget i oktobervädret, kommer inte längre ihåg om löven redan fallit från träden, men åtminstone hade natten varit kall. Du ville hålla om mig när vi gick, du stod inte ut med annat, var så van vid att inte gå till stan ensam, inte behöva gå ensam, och det var strömmingsmarknad på Salutorget och mina släktingar var där och kommer ihåg att jag då funderade på om jag ville eller inte ville att de skulle komma emot oss, för jag visste hur de skulle tolka det att de såg oss tillsammans, med armarna runtom varandra, fast det här sa jag inget om till dig, fokuserade också mina egna tankar tillbaka till stunden.

Den hösten reste jag flera gånger till Marienhamn för att jobba på redaktionen, sena båtar, kalla nätter jag väntade på dem och sov på tillbakavägen i min sovsäck under bänkraderna.

"Samuel Beckett har rätt, Nobelpristagare eller ej - väntan är allt du kan vänta dig". (ibid.).

Kanske går jag med på att det kan uttryckas så, fast jag lärt mig att njuta av processer, eller kanske jag alltid kunnat, vissa saker vill man ju dock ha klarhet i. Jag har nångång beskrivit att jag inte tycker särskilt mycket om den tiden på året då musöronen börjat se dagsljus, vill att naturen blomstrar runtomkring mig, eller så vill jag att allt är förbi, att löven fallit ner och blåst bort med stormen. Väntan, föreslog du, och gav samtidigt svar på en fråga jag inte ännu klarat av att ställa själv, och det är kanske just därför jag tycker så mycket om dig.

Det är lätt att njuta av de delar av processer som inte innebär väntning, den stund då vi med hela själen kan njuta av stunden även om något runtomkring oss skulle framskrida.

Det är många saker jag vill hoppa över, inte dagligen, men till exempel varje månad den dagen jag gräver fram min mooncup vill jag att det redan är övermorgon.

Och jag föreställer mig att det är som att hoppa ruta, att någon reserverat de två första rutorna så att det är lätt att hoppa i den tredje, är den tredje reserverad blir hela systemet för svårt. Eller åtminstone blev, det är länge sedan jag sysslat med sådant. Kommer någon ännu ihåg lågstadiegården, men hästgungan av trä närmast skolbyggnaden, den skralliga cykelställningen, balansgungan för två längre bort, den röda stugan där vi som små böt skridskor och planen där vi brukade spela någon typ av brännboll på rasterna?

Senaste veckoslut rusade jag till tåget men lyckades inte få biljett till den som avgick klockan 17. Jag väntade på nästa, tog en kopp té och försökte ta det lugnt. Och när min mamma kom efter mig till Åbo tågstation såg hon genast att något var fel. "Jag har tillbringat tre timmar ENSAM, och så var tåget till råga på allt försenat". "Kunde du inte bara koncentrera dig på att ta det lugnt och njuta av att se på folk", frågade hon en aning förvånad över att tre timmar ensam förvållat mig problem. Och jag bara ryckte på axlarna, orkade inte redogöra för hur jag ibland inte kan bli lämnad ensam utan tårar, inte på grund av glädje eller sorg, men av saknad, att personer jag vill ha hos mig just då är spridda runtomkring i världen.

Fast min mood kanske också hade att göra med att jag kände att jag tagit fel beslut, att jag inte borde ha åkt bort när Asem med relaterade evenemang ägde rum i min hemstad en gång i mitt liv. Ville delta i diskussionstillfällen och demonstrationer för en bättre värld - utan DET offenliga rummet klarar jag mig inte. Fast det blev ett bra veckoslut, fräscht höstväder och kräftskiva hos en vän där det var jättekul. "Kommer du med och stjäl äppel", blev jag tillfrågad precis innan jag skulle åka hem. Och det var precis vad jag ville under en måne som varit totalt full bara några dagar tidigare. Men kunde inte samtidigt låta bli att fundera på hur det skulle ha varit i Helsingfors.

Och efteråt har jag snurrat på tanken över min attitityd till privat och offenligt (jag lovar att återkomma till vad jag avser med dessa begrepp, men någon annan gång). För jag ville till stan för det politiska, men kanske delvis också för att se någon.

Och ser framför mig ett rep jag vill dra i men vågar inte, för om inte rätta krafter drar emot faller jag omkull och den risken skulle jag aldrig ta.