Dragning för det dekadenta

Levernet, passionen, lusten, smärtan, dö som konst, leva som konst. Och jag ska jag bli skickad Anais Nins dagbok, den du lever just nu, skriver du. Och att få det beskrivet av dig, det jag kan se, dig berusad av livet, det smittar av sig. Din livsberusning finns också innanför mig.

Fast klockan fem på morgonen kan jag inte sova. Har sovit så mycket under de senaste dagarna att jag nu fått tillräckligt, mår inte så bra av röken från Rysslands bränder som fortfarande lägger sig som en smutsig dimma över Helsingfors, förgiftar mig, oss alla här, och tänker på hur det är att leva nära bränderna. Fast det där var ursprungligen inte min tanke, att tänka på dem som verkligen har det mycket värre, det var någon annan som sa om det. För det är inte lätt att leva utanför det som orsakar en själv smärta.

Och inte heller börjar jag ifrågasätta grundpelarna i min egen existens, meningen med det jag till slut alltid finner som mitt livsprojekt och inte bara mitt. Det måste handla om termer, att vi använder olika termer helt enkelt. Det är redan länge jag fått besvara frågor som att "tänk om man inte vill ha det så", ha det så himla balanserat. Hur passar passion, lust och smärta in i min modell på psykosocial balans? Ja, det passar nog, vet bara inte just nu hur, hittar inte de rätta termerna.

För det är så länge jag fått ta ställning till konstateranden om att det helt enkelt inte är friskt att inte känna till exempel svartsjuka eller sådana negativa känslor som uppstår av andras förhållningsproblem. Men kan man få det ena utan det andra, passionen utan smärtan? Vad är det jag vill avskaffa?

Och så sitter jag och äter naturell yoghurt, bra morgonmål för mig som ska balansera upp min vata enligt ayrvediskt språkbruk. But where´s the passion?