Att leva för stämningar

Solrosor på bordet, Saara har börjat jobba klockan fem, själv vaknade jag också tidigt, har ätit morgonmål, kokat åt mig kräm av rabarber och svaratavinbär. En liten bit av sommaren vill jag ännu ha runtomkring mig, den sista stämningen av något som är på väg bort. Och jag som alltid varit höstens barn, en som väntar på hösten alla årstider, särskilt på den dag då färggranna löv lyser mot en mörkblå himmel. Jag kan inte komma ifrån att jag på sommaren lever mera i nuet, har njutit av ett färggrant kaos runtomkring mig, nu är skåpen städade, och har igen börjat planera vad jag ska göra sen, inte bara kollat min arbetstur för i morgon och vad allt kul jag hinner göra före det.

Jag är inte ännu redo för hösten! Fast om det är stämningen jag kommer att sakna, varför inte göra hösten på ett nytt sätt? Låta hösten bli lite kaotisk, precis som sommaren, med mycket skönlitteratur, estetik, pilates och badande i kallt vatten.

Och jo, det är stämningen jag tror jag kommer att sakna. För om det är något jag förstått denna sommar är det att jag inte lever i annat (för annat??) än stämningar. Och dialogen blir betydande bara för stämningar, dock är den nödvändig för att skapa utrymmet för dem.