Om storyn jag inte trodde fanns

"It is always possible to bind together a considerable amount of people in love, so long as there are other people left over to receive the manifestations of their aggressiveness". Så skriver Sigmund Freud i verket Civilization and its Discontents, som jag dock har lämnat "hemma" (?) i Helsingfors, citatet är taget från Chantal Mouffe: On The Political, som jag tagit med mig. 

Freuds bok köpte jag förra våren i London, jag hade deltagit i en konferens i Dundee och tillbringade några dagar i London därefter. Jag hade ätit vegetarisk shushi i centrum av staden och solat mig vid en fontän, det var i maj och så varmt att min tunna tunika klistrade sig fast i min rygg i metron. Skulle besöka museet med den berömda soffan där Freuds patienter legat, men det var måndag, den dag då museet håller stängt, vilket jag inte visste. Bredvid fanns dock en trevlig bokaffär med böcker berörande psykoanalys. Bland annat billiga böcker av Freud i engelsk översättning fanns där, alltså verkligen billiga jämfört med de svenska översättningarna som kostar över 50 euro per del om jag minns rätt, och jag köpte flera.

Jag började skriva på detta inlägg redan för en vecka sedan. Den skulle handla om förutsägbarhet och överraskningar. För visst gillar jag överraskningar! Men, måste jag säga, det är inte särskilt omvälvande överraskningar jag här nu talar om. Istället handlar det om små överskridningar av det väntade, kommentarer eller svar på frågor som inte är precis vad man väntat sig, små ord som gör mig på gott humör, som bringar in moment av subversivitet i stunden. Det här är dock något annat än att höra något verkligt omvälvande. Sådant gör mig stum.

Samtidigt får det mig att tänka på hur lätt man fastnar i invanda mönster. Jag har bemödat mig för att hitta de rum där jag trivs, jag är glad att sådana existerar, men när jag väl hittat dem går det retrospektivt granskat att märka hur lätt man stannar kvar. Väntar på diktsamlingar av samma författare, på verk av samma teoretiker, väntar på att träffa samma människor, höra samma storyn, eventuellt med lätta inslag av subversiva överdrifter som lockar fram skrattsalvorna. Det är inget fel i det här, jag trivs med kontinuitet där jag trivs, det ger förutsättningar till att bygga vidare på något, replikerna faller i ett sammanhang av gemensam historia, minnen av färger, dofter, beröring och stämningar. Att det finns långsam kunskap, tankar som får ta tid, är det bästa som finns i världen. Men samtidigt anser jag att det är värt att ställa frågan hur lätt man fastnar i det bekanta bara för att det är bekvämt?

Häromdagen hörde jag en story som jag inte visste fanns. Det var en händelse från det verkliga livet. Om det varit något som konstruerats fiktivt skulle jag ha gillat storyn i varje fall, men att det baserade sig på erfarenheter gjorde att jag tappade mitt grepp över att ha situationen under kontroll för en stund: jag visste inte var jag skulle placera storyn. Vad den handlade om har inte så stor betydelse i det här sammanhanget, bara det faktum att det kan hända att man ibland hör eller läser om något som startar en ny process inom en. Givetvis har också berättaren och hur storyn berättats betydelse.

Hur många kan då bindas till dessa utrymmen? Vem blir utanför? Alldeles säkert också personer som en annan gång inte hade något med min irritation att göra, som på grund av min personhistoria blev tolkade på ett sätt som inte ger dem rättvisa.

Dem? 

Så här i efterhand hoppas jag att jag i den stunden kunde dölja min irritation. "Bind togehter, not to be left over". Gå över gränsen för det bekväma, också i det sammanhanget.