Enbart en viss typ av mod

Det är inte precis alltid som jag är helt trevlig. Jag kan till exempel tycka om att göra mig lustig över personer som till vilket pris som helst vill bli berömda. Inget fel på att göra sig känd om man har substans eller något estetiskt att erbjuda offentligheten, men i annat fall kan jag klassa en sådan dröm som total oförmåga att se vad livet verkligen går ut på. Det har man råd med om man redan i gymnasiet läst i tidningen Voi hyvin att andras reaktioner på det man gör nödvändigtivs inte alls har att göra med en själv, utan kan bero på helt andra omständigheter, bland annat på om dagen i allmänhet råkar vara bra eller dålig. Därför lönar det sig inte att vara så himla intresserad av vad stora massor anser om en, för man kan inte veta vad deras värderingar verkligen baserar sig på, utan hellre koncerntrera sig på att få hela uppmärksamheten av få, sådana som man ifall man känner sig osäker kan fråga vad de på riktigt anser.

Mycket modernt tänkande alltå mitt i all postmoderna röra. Att en kärna, något autentiskt går att nå om alla draperier dras åt sidan och onödiga skal avlägsnas. Hur något verkar saknar betydelse i en värld där det verkliga vill avslöjas. Det som betyder något är hur något verkligen är och känns.

I den enda reklamen som någonsin tilltalat mig dansar en kvinna ensam i en studio, texten lyder ungefär så här: jag kommer aldrig att bli berömd och ha en fan club, men kan någon ärligt talat säga att jag inte skulle vara atletisk? Kvinnan är verkligen bra på sin sportgren. Jag har dock aldrig köpt varor av detta märke, eftersom vi i våra kretsar brukar bojkotta detta bolag på grund av att det tillverkar produkter i så kallade sweatshops. Varför jag nämner denna reklam i sammanhanget är att den kanske säger något om att jag inte är ensam om att ha den attityd jag tidigare i texten talat om. Tilltalar reklamen mig tilltalar den också en hel del andra, annars skulle en sådan miljardreklamkampanj aldrig ha genomförts. Individualism par excellence.

Men prestationskraven blir bara värre genom att det inte räcker med hur något ser ut men måste vara om inte perfekt så åtminstone nästan och då är en tillvaro präglad av en viss sorts styrka (oh vad jag hatar ordet) det enda möjliga. Visst kan också den termen omdefinieras, styrka kan också vara att våga rasa ihop. Då kanske vi vet vem vi kan vända oss till för famn och soffa, få höra av både oss själva och den andra att prestationer inte betyder något, men menar vi det verkligen? Eller är det så att målet för båda är att få den andra på fötterna igen för att kunna vara perfekt forskare, författare, mamma, något annat eller allt?

I en bättre värld skulle det kanske se vackrare ut, alternativen skulle vara fler. Men att veta att ingen påpekar om orättvisorna på arbetsplatsen om man inte gör det själv eller att ingen annan än man själv kommer att ta emotionellt ansvar i vissa situationer gör att det är svårt att se hur man kunde representera sig annorlunda.

Att vilja få finnas i en omgivning där det känns bra att vara kräver i vissa situationer förändring som inte sker av sig själv. Kan en rörelse mot det bättre då kombineras med något annat än just en viss typ av mod?

I dag ska jag till Sörnäs

Slasket har frusit till is och en tunn slöja av snöflingor pryder soptunnorna och grannhusens tak. Tidig lördagsmorgon och jag vill ut.

Av alla ställen i Helsingfors hör Sörnäs till ett av mina favoriter. Dit går jag två gånger i veckan för att träna thaiboxning i ett gammalt fabrikshus i rött tegel. I allmänhet kan jag inte tåla tegelhus, ett tegelradhus skulle vara det sista jag skulle vilja bo i. Men vad skulle gamla fabriksområden vara utan tegelbyggnader?

Kommer ännu ihåg en scen från filmen Lapsia ja aikuisia där en av huvudpersonerna, kvinna och läkare om jag kommer rätt ihåg, bor i en enligt mig precis rätt typs tegelhus med sin musikerbrorsa och deras gemensamma kompis, vet inte om det är huset eller livsstilen som tilltalar och fascinerar mig.

I Sörnäs finns också mina favoritmataffärer: Punnitse ja säästä, där jag kan köpa billig tofu och nötter, och etniska bodar med olika sorters bönor och linser i sparförpackningar, kryddor, spenat och ris. Inne i dessa butiker virvlar dofter som berättar varifrån butiksinnehavaren härstammar: i den thailändska doftar kokonsöt, curry och koriander, i butiken med produkter från Mellanöstern mynta.

Sörnäs är som bäst under årstider med snö och slask. När solen igen väcker naturen till liv sänker sig avgaserna över stadsdelen och gör det svårt att andas.

Men i dag ska jag gå till Sörnäs, äntra dessa månkulturella utrymmen och låta snöflingorna smälta på halsduken och mitt ansikte.

Inget paradis för alla

I början av veckan fick jag besök av en vän som stod och berättade att han kort innan försökt ta livet av sig själv. Han hade fyllt badkaret med vatten och ätit flera paket med antidepressiva läkemedel, väntat på att han skulle somna och drunkna i sitt badkar. Men han hade hållits vid medvetande olidligt länge, stigit upp och spytt upp största delen av kemikalierna, därför stod han i min tambur, dock totalt desorienterad av alla mediciner som redan hunnit tas upp i blodcirkulationen.

Bland dimman av all kraftlöshet hade trots allt funnits en glimt av viljan att leva.

Vi åt och han åkte med taxi till Maria sjukhus, därifrån skulle han vidare till en av sina vänner i närheten. Men läkaren hade lyssnat på hjärtat och lungorna och skickat honom hem, ensam till sin lägenhet där han alltså bara några timmar tidigare försökt begå självmord. Han hade inte velat vara till besvär för vännen han skulle till.

Att människornas mentala hälsa sviktar är inte alls desto underligare än det faktum att människan kan bli fysiskt sjuk. Orsakerna är invecklade och kontextuella, fysiska, sociala och individualpsykologiska. Det underliga är att mentalvårdspatienterna inte erbjuds saklig vård. I Finland med hög självmordsstatistik och kollektiva traumor av krigstiden som aldrig bearbetats och som fortfarande påverkar människornas sinnen trycks de mentala problemen fortfarande under locket som om de inte fanns.

En person som försökt begå självmord skickas hem efter att hjärtat och lungorna konstaterats fungera.

Och menala problem påverkar inte enbart den som insjuknat, men också alla runtomkring. Det finns personer som man kanske är färdig att göra vad som helst för temporärt, ställa upp hur mycket som helst, men var går gränsen om det fortsätter länge, kanske år ut och år in? Och vad ska man göra i fall där man bryr sig men där den deprimerade personen inte känns särskilt nära men saknar de allra närmaste sociala relationerna? I sådana fall gör man ofta för lite vad man än gör. Vem ska ta ansvar för vad och när? Givetvis finns inga enklar svar, men visst skulle det vara nyttigt att höra olika resonemang kring det här, det skulle underlätta ens egna beslut när man plötsligt befinner sig i en situation där man måste ta ställning till vad som är rimligt och orlimligt, fatta beslut som kanske påverkar en annans vilja att leva. Framförallt skulle resonemangen vara till nytta för beslutsfattare som avgör hur mycket pengar som krävs för fungerande mentalvård.

Bara undrar hur en lyckad sådan diskussion kan äga rum i en omgivning där diskussionskulturen av tradition dominerats av män som är dåliga på att diskutera sina känslor och ännu sämre på att medge möjligheten till egen svaghet.

Inne år 2007

Inne år 2007: personer, sova under stjärnhimlen, påskfasta, sommarfrukost i trädgården, debutromaner skrivna av kvinnor, djurrättigheter, tyger med motiv relaterade till äppelträd, soluppgång, roddbåtar, skapa egna normer och leva enligt dem, låta dig ta bilder av mig i sportunderkläder.