Inbjudan till fackkritisk rörelse

Landsorganisationen i Sverige demonstrerar mot nedskärningar i a-kassan och LO-basen Wanja Lundby-Wedin påminner om de enorma inkomstskillnaderna särskilt i huvudstadsregionen. Och jag håller jättemycket med!

Fast själv har helt nyligen blivit extrem fackkritiker, för jag anser att facket har orimligt mycket makt och alltför lite vilja och förmåga att reformera sig. Stel och patriarkal är verksamhetskulturen här i Finland, det kan jag intyga efter 23 intervjuer i olika fackförbund om globaliseringsstrategier, och perspektivet fortfarande alltför nationellt med tanke på att de faktorer som påverkar produktionsvillkoren däremot nog i en mycket hög grad är transnationella.

Och för den som vill se till att också andra än de som redan är etablerade i arbetlivet ska kunna leva ett bra liv är ju facket inte ett forum att engagera sig i, och det är ju förståeligt med tanke på att fackförbunden ju uttryckligen är intresseorganisationer för arbetare i olika branscher. Själv talar jag däremot hellre för universella än inkomstrelaterade förmåner. Utanför lönearbetet finns en massa viktiga uppgifter som man borde uppmuntra till att utföra, inkomstrelaterade förmåner har motsatt effekt.

Facket fick sin politiska makt i och med välfärdsstatens uppbyggnad, men fackrörelsen behöver väl inte försvaras bara för att den understöder en så bra sak som välfärdsstaten, för den kan man försvara också från andra utgångspunkter!

Och för de män i höga positioner på facket som inte visste: ens agerande är inte feministiskt bara för att man kommer ihåg att öppna hissdörren för kvinnor.

Det är inte riktigt som det låter

"Hans framgångar stod helt i överensstämmelse med det som var vår hetaste övertygelse: att friheten är en outsinlig källa till nya upptäckter och att världen berikas varje gång tankens fria flykt uppmuntras och gynnas". (Simone de Beauvoir i De bästa åren, s. 145, Orginalet: La force de l´age, 1960 ).

Det är kväll i början av december 2006, regnet väter min vinterrock och sköljer bort det jag skrivit på gratuleringskortet. Du frågar aldrig vad där stod, bara blåser ljusen på en kaka även om det inte alls är födelsedag som firas, vin och lite till vin, vindruvor och Juliette Grecos musik. Och jag njuter av att sitta och bli inspirerada av omgivningen, tar ställning till diskussion om psykoanalys, inte nekande, och låter bli att fråga det jag tänker på: om inte mänskligheten kommit till den punkt att bardomens traumatiska upplevelser kan överskridas bara man förstår de samhälleliga förhållandena personerna i ens omgivning agerat i, ni vet, komma vidare liksom, se de inre processerna i en större helhet. Jag vet att det är provocerande och att jag inte ens själv anser att det skulle kunna vara så lätt.

Var detta frihet, eller var detta något som tangerade min värld? Och vad innebär det i såfall att något tangerar ens värld? Ärligt talat har jag funderat mycket på det. Och jag vet inte. Bara att frihet alltid innebär kärlek, och hur platt skulle inte det låta: frihet är lika med kärlek. Fast det är ju just så jag resonerar, detta på grund av att jag inte tror på att någon kan låta bli att älska den som delar ens värld. Inte heller kan jag föreställa mig hur någon skulle kunna känna sig fri utan att någon delade ens värld. Detta är dock inte min offentliga ståndpunkt.

Fast måste det som låter platt nödvändigtvis också vara det?