Det är inte riktigt som det låter

"Hans framgångar stod helt i överensstämmelse med det som var vår hetaste övertygelse: att friheten är en outsinlig källa till nya upptäckter och att världen berikas varje gång tankens fria flykt uppmuntras och gynnas". (Simone de Beauvoir i De bästa åren, s. 145, Orginalet: La force de l´age, 1960 ).

Det är kväll i början av december 2006, regnet väter min vinterrock och sköljer bort det jag skrivit på gratuleringskortet. Du frågar aldrig vad där stod, bara blåser ljusen på en kaka även om det inte alls är födelsedag som firas, vin och lite till vin, vindruvor och Juliette Grecos musik. Och jag njuter av att sitta och bli inspirerada av omgivningen, tar ställning till diskussion om psykoanalys, inte nekande, och låter bli att fråga det jag tänker på: om inte mänskligheten kommit till den punkt att bardomens traumatiska upplevelser kan överskridas bara man förstår de samhälleliga förhållandena personerna i ens omgivning agerat i, ni vet, komma vidare liksom, se de inre processerna i en större helhet. Jag vet att det är provocerande och att jag inte ens själv anser att det skulle kunna vara så lätt.

Var detta frihet, eller var detta något som tangerade min värld? Och vad innebär det i såfall att något tangerar ens värld? Ärligt talat har jag funderat mycket på det. Och jag vet inte. Bara att frihet alltid innebär kärlek, och hur platt skulle inte det låta: frihet är lika med kärlek. Fast det är ju just så jag resonerar, detta på grund av att jag inte tror på att någon kan låta bli att älska den som delar ens värld. Inte heller kan jag föreställa mig hur någon skulle kunna känna sig fri utan att någon delade ens värld. Detta är dock inte min offentliga ståndpunkt.

Fast måste det som låter platt nödvändigtvis också vara det?