Fart och dåtid

När jag var liten åkte vi med mamma till stan för att handla. Två labradorer i baksätet och jag, brukade sitta med ansiktet vänt mot fönstret för att njuta av vyerna. På den tiden fanns det inte ännu bälten på baksätet, eller inte åtminstone i vår Ford Fiesta, svart bil med röda ränder på sidorna. "Gitarrglass" ville jag ha om jag fick, Superpuikko, för att min bror lärt mig att det var den som var coolast. Typ 12 kilometer var det till stan. Ibland besökte vi bibban, ett rosa trähus mittemot byggnaden som senare blev musikskola. Och vi åkte, också till stranden, potatisåkern mm.

För endast en kort tid sedan åkte vi igen, till ett ställe nära Björneborg för att hälsa på mormor, vände på in på fel väg för att vi grälade så intensivt om en släktings beteende (rätt så roligt).

Kommer aldrig själv att ha bil, av miljöskäl. Och jag hoppas ju att folk i allmänhet så småningom börjar inse att bil inte är något som kan höra till ens vardag, hur kul och praktisk den än kunde vara.

Blir vår generation den första och sista med alla dessa bilminnen?

Eller är jag nu för optimistisk?