"Är du där"?, "där"!

Skulle det ha varit möjligt att stanna kvar i tiden och rummet där äppelträden blommar och vågorna slår mot strandstenarna? Jag söker efter andan och planerar yogalektionen för nästa dag, dricker ett glas saft av färskpressad havtorn, tranbär eller fläderblom. Eller kanske skulle det inte ens ha varit värt att reflektera bort allt man inte vill se, som speglarna gör med ljus i Versailles, eller låta smärtan sjunka ned under ytan. Inte vara värt eller inte vara möjligt?

Glassplitter i vardagen skulle detta blogginlägg ha haft som rubrik under åtminstone en månads tid, jag har låtit bli att skriva. Överraskningar man helst skulle ha undgått, att personer som står en nära plötsligt inte talar om världen så som man själv ser den. Har jag inte märkt detta förut? Har jag nekat, använt spegel eller svalt? Eller är detta en tidpunkt då allt det här skulle ske, som jag inte har någon makt över? Att det varit annorlunda förut.

Men vem äger storyna? Om det att man yttrar sig alldeles legitimt får en annan att tyna bort, befinna sig nära en gräns jag inte vill tala om. Att man inte rationellt kan förhandla om saker, att alla förberedelser jag gjorde för att detta skulle vara möjligt saknar betydelse? Jag väljer offrets sida, men detta val är ett val som gjorts för lätt. För vem är offer? Inte nödvändigtvis nymfen Eko som i Ovidius story i gränslandet mellan romersk och grekisk mytologi tynar bort, kroppen blir till sand och sten, bara ljudet blir kvar. "Är du där"? "Där"! Och det var en gudinnas förbanndelse som hon av svartsjuka tog sig till, detta med att Eko inte längre kunde tala själv alltså, enbart upprepa vad andra sade. Sin kropp mistade Eko dock efter att Narkissos avvisat henne.

Så vi talar om gudar, Narkissos och Eko. Men där den egocentriska personligheten äntrat scenen, där finns alltid bara en huvudperson, offer eller inte. Där den egocentriska personligheten inte får sin vilja genom, där blir han eller hon ett offer, kroppen tynar bort.

Och jag som bestämt mig för att alltid stödja offret. Men vem var det som var offer, inte den som fortsatte att upprepa, som lärt sig att njuta av det minsta möjliga som kan ge upphov till välbehag, om inte annat så av att inbilla sig att ljuden som ekade i bergen bildade en harmonsik klang.

Men för att inte igen försköna verkligheten: hur var det den dagen då Eko tog ett för stort glas vin på kvällen och spydde upp sitt morgonmål för att med en kropp fylld av stresshormoner klara av dagen? Inte bra, men klara ändå.

I en viss verklighet är det ingen idé med att diskutera i termer av "offer". Det är helt enkelt ingen idé. Lösningen är att fly, bland äppelblommorna, fläderblomssaft och havsliga vindar.

Komma ner från molnen, bara för att märka att den enda vettiga lösningen är att ta sig tillbaka.