Enbart en viss typ av mod

Det är inte precis alltid som jag är helt trevlig. Jag kan till exempel tycka om att göra mig lustig över personer som till vilket pris som helst vill bli berömda. Inget fel på att göra sig känd om man har substans eller något estetiskt att erbjuda offentligheten, men i annat fall kan jag klassa en sådan dröm som total oförmåga att se vad livet verkligen går ut på. Det har man råd med om man redan i gymnasiet läst i tidningen Voi hyvin att andras reaktioner på det man gör nödvändigtivs inte alls har att göra med en själv, utan kan bero på helt andra omständigheter, bland annat på om dagen i allmänhet råkar vara bra eller dålig. Därför lönar det sig inte att vara så himla intresserad av vad stora massor anser om en, för man kan inte veta vad deras värderingar verkligen baserar sig på, utan hellre koncerntrera sig på att få hela uppmärksamheten av få, sådana som man ifall man känner sig osäker kan fråga vad de på riktigt anser.

Mycket modernt tänkande alltå mitt i all postmoderna röra. Att en kärna, något autentiskt går att nå om alla draperier dras åt sidan och onödiga skal avlägsnas. Hur något verkar saknar betydelse i en värld där det verkliga vill avslöjas. Det som betyder något är hur något verkligen är och känns.

I den enda reklamen som någonsin tilltalat mig dansar en kvinna ensam i en studio, texten lyder ungefär så här: jag kommer aldrig att bli berömd och ha en fan club, men kan någon ärligt talat säga att jag inte skulle vara atletisk? Kvinnan är verkligen bra på sin sportgren. Jag har dock aldrig köpt varor av detta märke, eftersom vi i våra kretsar brukar bojkotta detta bolag på grund av att det tillverkar produkter i så kallade sweatshops. Varför jag nämner denna reklam i sammanhanget är att den kanske säger något om att jag inte är ensam om att ha den attityd jag tidigare i texten talat om. Tilltalar reklamen mig tilltalar den också en hel del andra, annars skulle en sådan miljardreklamkampanj aldrig ha genomförts. Individualism par excellence.

Men prestationskraven blir bara värre genom att det inte räcker med hur något ser ut men måste vara om inte perfekt så åtminstone nästan och då är en tillvaro präglad av en viss sorts styrka (oh vad jag hatar ordet) det enda möjliga. Visst kan också den termen omdefinieras, styrka kan också vara att våga rasa ihop. Då kanske vi vet vem vi kan vända oss till för famn och soffa, få höra av både oss själva och den andra att prestationer inte betyder något, men menar vi det verkligen? Eller är det så att målet för båda är att få den andra på fötterna igen för att kunna vara perfekt forskare, författare, mamma, något annat eller allt?

I en bättre värld skulle det kanske se vackrare ut, alternativen skulle vara fler. Men att veta att ingen påpekar om orättvisorna på arbetsplatsen om man inte gör det själv eller att ingen annan än man själv kommer att ta emotionellt ansvar i vissa situationer gör att det är svårt att se hur man kunde representera sig annorlunda.

Att vilja få finnas i en omgivning där det känns bra att vara kräver i vissa situationer förändring som inte sker av sig själv. Kan en rörelse mot det bättre då kombineras med något annat än just en viss typ av mod?