Inget paradis för alla

I början av veckan fick jag besök av en vän som stod och berättade att han kort innan försökt ta livet av sig själv. Han hade fyllt badkaret med vatten och ätit flera paket med antidepressiva läkemedel, väntat på att han skulle somna och drunkna i sitt badkar. Men han hade hållits vid medvetande olidligt länge, stigit upp och spytt upp största delen av kemikalierna, därför stod han i min tambur, dock totalt desorienterad av alla mediciner som redan hunnit tas upp i blodcirkulationen.

Bland dimman av all kraftlöshet hade trots allt funnits en glimt av viljan att leva.

Vi åt och han åkte med taxi till Maria sjukhus, därifrån skulle han vidare till en av sina vänner i närheten. Men läkaren hade lyssnat på hjärtat och lungorna och skickat honom hem, ensam till sin lägenhet där han alltså bara några timmar tidigare försökt begå självmord. Han hade inte velat vara till besvär för vännen han skulle till.

Att människornas mentala hälsa sviktar är inte alls desto underligare än det faktum att människan kan bli fysiskt sjuk. Orsakerna är invecklade och kontextuella, fysiska, sociala och individualpsykologiska. Det underliga är att mentalvårdspatienterna inte erbjuds saklig vård. I Finland med hög självmordsstatistik och kollektiva traumor av krigstiden som aldrig bearbetats och som fortfarande påverkar människornas sinnen trycks de mentala problemen fortfarande under locket som om de inte fanns.

En person som försökt begå självmord skickas hem efter att hjärtat och lungorna konstaterats fungera.

Och menala problem påverkar inte enbart den som insjuknat, men också alla runtomkring. Det finns personer som man kanske är färdig att göra vad som helst för temporärt, ställa upp hur mycket som helst, men var går gränsen om det fortsätter länge, kanske år ut och år in? Och vad ska man göra i fall där man bryr sig men där den deprimerade personen inte känns särskilt nära men saknar de allra närmaste sociala relationerna? I sådana fall gör man ofta för lite vad man än gör. Vem ska ta ansvar för vad och när? Givetvis finns inga enklar svar, men visst skulle det vara nyttigt att höra olika resonemang kring det här, det skulle underlätta ens egna beslut när man plötsligt befinner sig i en situation där man måste ta ställning till vad som är rimligt och orlimligt, fatta beslut som kanske påverkar en annans vilja att leva. Framförallt skulle resonemangen vara till nytta för beslutsfattare som avgör hur mycket pengar som krävs för fungerande mentalvård.

Bara undrar hur en lyckad sådan diskussion kan äga rum i en omgivning där diskussionskulturen av tradition dominerats av män som är dåliga på att diskutera sina känslor och ännu sämre på att medge möjligheten till egen svaghet.