Tyttöystävätkin voivat jyrätä

”Saat vielä hyvän miehen kun olet noin etevä keittiössä”. Isotätini kommentit ovat nykyisin joulun parasta stand up -komiikkaa, vaikkei niitä siksi ole tarkoitettu. Vitsailen äitini kanssa isotätini selän takana ja jatkan rosollin hakkaamista. Eikö hän todellakaan muista, etten ole kiinnostunut miehistä siinä mielessä? Tai taisikin olla niin, ettei hän ole koskaan ehtinyt tavata ainuttakaan tyttöystävääni - niitäkään kun ei vuosien varrella ole kovin montaa ollut.

Kasvoin Paraisilla, pienessä idyllisessä saaristokaupungissa. Yläasteisässä juoksin metsissä labradorinnoutajien kanssa, lukiossa kaupungin yli pyyhkäisi ympäristöliikkeen aalto. Oli joogaa, kasvisruokaa ja paras ystävä, jonka kanssa analysoida maailmaa. Ympärilläni monen samanikäisen tyttö- ja poikaystävät vaihtuivat tiuhaa tahtia. Minulla oli muuta tekemistä. Kukaan ei koskaan pyytänyt minua ulos, ja jos itse pyysin, treffailu päättyi aina yhteen tapaamiseen. Tottakai monesti kysyin, mikä minussa on vikana. Vaihdoin hiustyyliä, treenasin kroppaani ja valikoin huolella vaatteita kirppareilla. Tilanne ei kuitenkaan muuttunut.

Kun 27-vuotiaana esittelin silloisen naisystäväni suvulle, ei kukaan ollut yllättynyt. Olinhan puhunut paljon hltb-oikeuksista, ja aina saapunut hää- ja syntymäpäiväpäiväjuhliin yksin, vaikka kutsu oli osoitettu kahdelle. Nyt jälkeenpäin on vaikea ymmärtää, miksi vasta 27-vuotiaana. Paraisilla en 1990-luvulla tuntenut ainuttakaan lesboa, mutta muutin sieltä pois jo 18-vuotiaana. Mihin olen käyttänyt aikani kaikki nämä vuodet? Haaveiluunko? Siihenkin.

Seksuaalienergiaa on kaikkialla, ja sitä tarvitaan, kun päättää rikkoa rajoja. ”Kaikki muuttui paremmaksi” siinä kohtaa, kun olen saanut kokea, että toisin tekeminen kannattaa. Vaikka oman äänen kuunteleminen ja sen mukaan toimiminen on riskialtista – voi joutua naurunalaiseksi ja menettää kaiken kun saa huomata, ettei asioita voinutkaan muuttaa sellaiseksi kuin haluaa – voin todeta, että toisin tekeminen on omalla kohdallani pidemmän päälle palkittu aina. Aiemmin angstailin lähtiessäni ilman kumppania heterohäihin, johon kaikki muut saapuisivat pariskunnittain ja tanssisivat toistensa kanssa aamuyöhön saakka muistellen yhteisiä romanttisia hetkiä häähuuman innoittamana. Nykyisin vedän innoissani juhlahousut jalkaan ja vaihdan pöytää jos vastapuolella istuva pariskunta riitelee – haluanhan viettää mukavaa iltaa.

Vaikka parisuhde on monelle ilon lähde, en itse usko, että toinen ihminen voi tehdä toista onnelliseksi. Siksi onkin mielestäni hyvä, jos ainakin välillä antaa itselleen tilaa, aikaa kysyä, mitä haluaa ja kehittää välineitä omien rajojen vetämiselle. Perinteisessä maalaisyhteisössä, jossa olen kasvanut, naiset ovat eläneet miesten dominanssin alaisuudessa. Feminismi on antanut minulle hyviä välineitä patriarkaatin kritiikkiin, mutta olen myös huomannut, miten syvällä ihmisten psyykessä hierarkkiset toimintamallit ovat. Asioita voi muuttaa, muttei ilman aikaa ja kipua. Vaikka osaan verbaalisesti puolustaa itseäni, olen saanut huomata, että myös lesbosuhteissa minut on ollut melko helppo jyrätä. Toistan samoja toimintamalleja, joihin olen kasvanut. Ehkä siksikin itsenäinen elämä on merkinnyt minulle vapautta. Jos joskus haluan lapsia, olen varmistanut, että se on mahdollista myös ilman toista aikuista.

Olen romantikko ja toisinaan haaveilen tajunnanräjäyttävästä suhteesta kaiken arkielämän yläpuolella. Samalla tiedostan elämän realiteetit. Toiseen ihmiseen sulautumisessa on myös nurjat puolensa – symbioosi ei aikuisten ihmisten välillä useinkaan ole kovin tervehenkistä. Olemme kuitenkin loppupeleissä yksin kokonaisia – vaikkakin samalla riippuvaisia muista.

Elämä on tässä ja nyt, mutta kaikkea ei voi saada heti. Vielä joitakin vuosia sitten uhkasin lähteä junalla Helsinkiin isotätisukupolveni mielestäni loukkaavien kommenttien vuoksi. Nykyisin vain nauran. Ilman aiheeseen liittyviä hankalia kokemuksia olisi elämässäni yksi ilonaihe vähemmän.

"Är du där"?, "där"!

Skulle det ha varit möjligt att stanna kvar i tiden och rummet där äppelträden blommar och vågorna slår mot strandstenarna? Jag söker efter andan och planerar yogalektionen för nästa dag, dricker ett glas saft av färskpressad havtorn, tranbär eller fläderblom. Eller kanske skulle det inte ens ha varit värt att reflektera bort allt man inte vill se, som speglarna gör med ljus i Versailles, eller låta smärtan sjunka ned under ytan. Inte vara värt eller inte vara möjligt?

Glassplitter i vardagen skulle detta blogginlägg ha haft som rubrik under åtminstone en månads tid, jag har låtit bli att skriva. Överraskningar man helst skulle ha undgått, att personer som står en nära plötsligt inte talar om världen så som man själv ser den. Har jag inte märkt detta förut? Har jag nekat, använt spegel eller svalt? Eller är detta en tidpunkt då allt det här skulle ske, som jag inte har någon makt över? Att det varit annorlunda förut.

Men vem äger storyna? Om det att man yttrar sig alldeles legitimt får en annan att tyna bort, befinna sig nära en gräns jag inte vill tala om. Att man inte rationellt kan förhandla om saker, att alla förberedelser jag gjorde för att detta skulle vara möjligt saknar betydelse? Jag väljer offrets sida, men detta val är ett val som gjorts för lätt. För vem är offer? Inte nödvändigtvis nymfen Eko som i Ovidius story i gränslandet mellan romersk och grekisk mytologi tynar bort, kroppen blir till sand och sten, bara ljudet blir kvar. "Är du där"? "Där"! Och det var en gudinnas förbanndelse som hon av svartsjuka tog sig till, detta med att Eko inte längre kunde tala själv alltså, enbart upprepa vad andra sade. Sin kropp mistade Eko dock efter att Narkissos avvisat henne.

Så vi talar om gudar, Narkissos och Eko. Men där den egocentriska personligheten äntrat scenen, där finns alltid bara en huvudperson, offer eller inte. Där den egocentriska personligheten inte får sin vilja genom, där blir han eller hon ett offer, kroppen tynar bort.

Och jag som bestämt mig för att alltid stödja offret. Men vem var det som var offer, inte den som fortsatte att upprepa, som lärt sig att njuta av det minsta möjliga som kan ge upphov till välbehag, om inte annat så av att inbilla sig att ljuden som ekade i bergen bildade en harmonsik klang.

Men för att inte igen försköna verkligheten: hur var det den dagen då Eko tog ett för stort glas vin på kvällen och spydde upp sitt morgonmål för att med en kropp fylld av stresshormoner klara av dagen? Inte bra, men klara ändå.

I en viss verklighet är det ingen idé med att diskutera i termer av "offer". Det är helt enkelt ingen idé. Lösningen är att fly, bland äppelblommorna, fläderblomssaft och havsliga vindar.

Komma ner från molnen, bara för att märka att den enda vettiga lösningen är att ta sig tillbaka.

Om storyn jag inte trodde fanns

"It is always possible to bind together a considerable amount of people in love, so long as there are other people left over to receive the manifestations of their aggressiveness". Så skriver Sigmund Freud i verket Civilization and its Discontents, som jag dock har lämnat "hemma" (?) i Helsingfors, citatet är taget från Chantal Mouffe: On The Political, som jag tagit med mig. 

Freuds bok köpte jag förra våren i London, jag hade deltagit i en konferens i Dundee och tillbringade några dagar i London därefter. Jag hade ätit vegetarisk shushi i centrum av staden och solat mig vid en fontän, det var i maj och så varmt att min tunna tunika klistrade sig fast i min rygg i metron. Skulle besöka museet med den berömda soffan där Freuds patienter legat, men det var måndag, den dag då museet håller stängt, vilket jag inte visste. Bredvid fanns dock en trevlig bokaffär med böcker berörande psykoanalys. Bland annat billiga böcker av Freud i engelsk översättning fanns där, alltså verkligen billiga jämfört med de svenska översättningarna som kostar över 50 euro per del om jag minns rätt, och jag köpte flera.

Jag började skriva på detta inlägg redan för en vecka sedan. Den skulle handla om förutsägbarhet och överraskningar. För visst gillar jag överraskningar! Men, måste jag säga, det är inte särskilt omvälvande överraskningar jag här nu talar om. Istället handlar det om små överskridningar av det väntade, kommentarer eller svar på frågor som inte är precis vad man väntat sig, små ord som gör mig på gott humör, som bringar in moment av subversivitet i stunden. Det här är dock något annat än att höra något verkligt omvälvande. Sådant gör mig stum.

Samtidigt får det mig att tänka på hur lätt man fastnar i invanda mönster. Jag har bemödat mig för att hitta de rum där jag trivs, jag är glad att sådana existerar, men när jag väl hittat dem går det retrospektivt granskat att märka hur lätt man stannar kvar. Väntar på diktsamlingar av samma författare, på verk av samma teoretiker, väntar på att träffa samma människor, höra samma storyn, eventuellt med lätta inslag av subversiva överdrifter som lockar fram skrattsalvorna. Det är inget fel i det här, jag trivs med kontinuitet där jag trivs, det ger förutsättningar till att bygga vidare på något, replikerna faller i ett sammanhang av gemensam historia, minnen av färger, dofter, beröring och stämningar. Att det finns långsam kunskap, tankar som får ta tid, är det bästa som finns i världen. Men samtidigt anser jag att det är värt att ställa frågan hur lätt man fastnar i det bekanta bara för att det är bekvämt?

Häromdagen hörde jag en story som jag inte visste fanns. Det var en händelse från det verkliga livet. Om det varit något som konstruerats fiktivt skulle jag ha gillat storyn i varje fall, men att det baserade sig på erfarenheter gjorde att jag tappade mitt grepp över att ha situationen under kontroll för en stund: jag visste inte var jag skulle placera storyn. Vad den handlade om har inte så stor betydelse i det här sammanhanget, bara det faktum att det kan hända att man ibland hör eller läser om något som startar en ny process inom en. Givetvis har också berättaren och hur storyn berättats betydelse.

Hur många kan då bindas till dessa utrymmen? Vem blir utanför? Alldeles säkert också personer som en annan gång inte hade något med min irritation att göra, som på grund av min personhistoria blev tolkade på ett sätt som inte ger dem rättvisa.

Dem? 

Så här i efterhand hoppas jag att jag i den stunden kunde dölja min irritation. "Bind togehter, not to be left over". Gå över gränsen för det bekväma, också i det sammanhanget.

Kaffeblask

Äntra språket, äntra scenen, krypa under täcket.

Och språket var inte mitt, senen var inte min, täcket var det, men den kom inte först. 

Jag har aldrig skrivit dagbok regelbundet, under de senaste åren inte alls. Delvis kan det bero på att jag inte kan tåla min egen handstil, den är helt enkelt inte läslig. Men den största orsaken är troligtvis den att jag inte gillar tankar som inte är i ett trevligt format, inte färdiga för scenen med andra ord. Och mer och mer kräver jag av formen, innehållet är givetvis inte en bisak, men det är inte heller formen, eller som jag ser det kan dessa två inte skiljas från varandra.

Tidigare, redan flera år sedan, kunde jag tycka att det är lögn att låta bli att uttrycka det som man anser vara "kärnan" i sammanhanget - tills jag insåg hur sårbar man blir om man öppnar sin kappsäck för publik. Ibland kan mottagaren beskyllas för att rent utsagt utnyttja situationen. Å andra sidan anser jag att publiken får och bör kräva rätt mycket av formen: kanske inte alla vill se hela innehållet på kappsäcken, utan istället läckra saker som finns inuti på ett sätt som ger utymme för tolkning?

Trots det har jag fortfarande problem med tankar i process. Kanske är det därför som jag, när det gäller mitt eget skrivande, uppskattar mera prosa än lyrik. I diktform kan dock ofärdiga helheter uttryckas, kanske är det därför som många författare skrivit sina bästa diktsamlingar i sina unga år, men endast få lyckats med romaner i samma ålder? Också jag själv har ibland kunnat överraskas av en dikt som jag själv skrivit, och det är något som aldrig händer med annan typ av text eftersom jag föredrar att tänka färdigt först och skriva sedan. Trots det älskar jag dikter som andra skrivit. Eva-Stina Byggmästar är min favorit, väntar på nya samlingar av henne. Och att stoppa ned en diktsamling i ett kuvert för att sändas på posten kan vara en elegant invit.

Detta till en början, att kommunicera enbart på scenen skulle inte göra mig nöjd. Men var går gränsen? Låt mig här berätta en sann historia. Under en supé kokar en av gästerna med rötter i Turkiet turkiskt kaffe, jag dricker inte själv eftersom det är för sent med en dryck som innehåller koffein, men jag kan se att kaffet ser ut som diskvatten. Alla gäster berömmer kaffet, men värdinnan säger att hon "tycker att det är ok att dricka drycken, eftersom hon älskar kaffe, men att det är som att dricka vatten". Tillräckligt elegant för scenen? Jag vet inte, skulle kanske själv ha låtit bli att tala sanning. För mig var situationen dock inte alls pinsam, bara rolig, för jag visste ju inte hur kaffet smakade, kunde inte ta ställning.

Och språket är ju inte heller vårt, det är något vi helt enkelt plötsligt befinner oss i, något som gör oss till självständiga varelser. Har vi då i själva verket mera makt över scenen? Väl åtminstone när det gäller att välja när vi ställer oss på den.

Heltäckningsmatta i blått

Jag bor i den delen av huset där solen skiner in på morgonen, inte för tidigt, utan då jag annars också brukar vakna. Det är tillräckligt högt för att kunna se långt över hustaken även om det inte finns mer än en lägenhet nedanför, för också vår lägenhet består av två våningar, gemensamt utrymme i nedre våningen och sovrummen ovanom. Inte nödvändigtvis den bästa tänkbara lösningen med tanke på användningen av yta, men det är trivsamt. Heltäckningsmatta i blått har dragits över trappuppgången och hallen. Inte så smart: det har regnat åtminstone varannan dag i flera veckor, söndrat taket så att regnvatten runnit in. Med ett litet värmeaggregat har vi försökt få vattnet att torka, men det våta har sugits djupt in i mattans vävnader. Detta var innan vi upptäckte sprickan i taket och lade under plastbaljor för att hindra katastrof. Fönster har skjutits in i sadeltaket och regndropparna mot mörk bakgrund om kvällarna drar stämningen till topp.

Sedan i går har min lägenhetskompis varit borta, åkt till Italien. Och i övermorgon åker jag till Helsingfors, tar ännu i ett par dagar del av den rekordkalla vintern. Det går fortfarande att skida ovanpå skare har jag läst på facebook att folk gör. Snart får vårsolen materialen att utvidgas, vattnet att med kraft spränga sig genom hinder och isen att ändra form. Vätska sätts i rörelse, i sjöar, hav och floder, inne i träd och annat levande, får det fastfrusna att vakna till liv. Ändringarna är större än här i Mellaneuropa.

Och i dag firas den internationella kvinnodagen. Jag firar givetvis, alla förändringar som uppnåtts med hårt arbete. Inget att ta förgivet, och arbetet fortsätter. Feminismen lever och bör leva. Den bästa ideologin ever. I Sverige demonstreras det, skulle gärna delta faktiskt. För att det är kul, och för att det symboliserar något. Men ockå fester är ok, även om jag måste medge att jag i dag måste vara tråkig och stanna hemma, skriva på en paper, men också med den deltar jag i dagens tema, dekonstruktion av unkna universalismer. Ja för skillnader! Men inte bara horisontalt. Eller menar att det inte är det enda som bör beaktas, för unviker man att se maktrelationer, hierarkier och generationerna missar man något väsentligt.

Top dog & underodog

"Sätt er ner, i dag serverar jag". Tyvärr kan jag inte komma på efterfest, eftersom jag måste cykla hem för att tvätta och mangla borddukarna, resten av städningen kan skötas i morgon, men det här tänker jag inte säga för att inte ni ska få samvetskval av att ni tar det lugnt medan jag sköter det praktiska. För jag vill inte att ni stackare som aldrig erbjudits annan roll än att betjäna igen hamnar i samma fälla. 

Att jag sköter det som ingen annan sköter är en helt annan sak, för jag är medveten om de traditioner och strukturer som gör att vissa individer inte hyllas, ja, ens respekteras för något annat än tjänande. Dessutom måste jag ännu poängtera, att jag är faktiskt är jävligt bra på att servera och mangla. Jag är inget offer, jag är the top dog.

Och så får jag på mig vissa blickar: "Oh gud, kan hon inte ta det lugnt!". Och då tänker jag att fan vad ni är jobbiga, jag hade väl inte tänkt servera ensam bara för att jag gett er friheten att inte delta om ni inte vill det. Givetvis väntar jag att alla i jämlikhetens namn drar sitt strå till stacken och att någon kommer på den briljanta idén att skiva en lapp till lokalägaren om att borddukarna levereras först på måndag. Och på grund av att jag blivit irriterad säger jag det högt: "Så ni tänker då inte ta något ansvar, tänkte ni alla bara sitta där som amöbor hela kvälllen?". Och så kan följden i bästa fall bli snabbt övergående moralisk krabbis, oftast nekande. Och så sitter jag där och får höra beskyllningar som inget har med mig att göra, blir utsatt för allehanda projektioner. Och jag har faktiskt inget annat att invända i diskussionen än "fuck you!". Men borddukarna, dem hade jag minsann inte tänkt lämna otvättade till lokalen. Dem tar jag hem, tvättar, manglar och staplar i perfekta högar, alldeles själv.

När jag var liten hade vi två labradorer. Oftast var de glada för små saker, orsakade inte särskilt mycket problem (förutom då frestelsen blev för stor för att i smyg stjäla lite mat från garderoben eller dra ner pepparkakshuset från bordet, inte en smula fick bli kvar för att inte gärningen skulle upptäckas). Men naiva var dessa hundar inte, tvärtom var de listiga, visste precis i vilken position det lönar sig att ställa svansen för att få en godbit.

Så hunden är nödvändigtivis inte den som enbart lyder hussen eller matten, hunden utövar makt till sin egen fördel, men på ett trevligt sätt, listig som räven.

Så varför då i principernas namn gå och förstöra listighetens idé? Göra tjänandet till den högsta moraliska dygden där den som betjänar medveten om denna dygd aldrig förlorar. För ingen kan väl klandras för att ha serverat hela kvällen och levererat nytvättade borddukar i perfekta högar till lokalen dagen efter? Men de som inte deltog kan klandras. Tji, där fick ni.

Och när jag för femte gången för en bukett rosor till den som gång på gång förnedrat för att lämna blommorna i trappuppgången för att ingen öppnar frågar någon om inte det där främst av allt liknar masochism? Ööh, möjligen, en intressant tanke. Men min favoritteoretiker har sagt att det onda måste bekämpas med det godaste av det goda.

Underdog, kommer jag aldrig att bli!

De tog dig hem mitt i snöstormen

"Jag måste lära mig att leva, inte bara se på filmer", säger du med en röst som andas djup, och jag bara skrattar, visdom man kan tillägna sig genom buddhistiskt grubbleri, och ändå ser du på filmer, alla nätter. Och jag skrattar för jag vet att inget nödvändigtvis kommer att ändras och inte heller behöver göra det, och jag bara undrar om det finns tillräckligt många filmer som är bra om man liksom kollar på dem hela tiden? Och jo, det lär finnas, åtminstone för flera decennier framöver för folk i vår ålder och så görs det ju nya hela tiden.

Vi ser Sherlock Holmes, min lägenhetskompis och jag, på en liten biograf belägen i ett köpcentrum. Filmen är kommersiell men biografen är - tvärtom vad man skulle tro faktiskt - inredd med idéer som verkar vara tagna ur egen fatabur. Det är paus i mitten med lokal reklam, bland annat begravningstjänster och tandblekning säljes. I Italien slopade man pauserna på biografer i mitten av 1980-talet. Själv har jag aldrig upplevt något liknande.

Och jag går längs med Utrechts kanaler och försöker väga det jag hört om lokalbefolkningen i en vågskål. "Så trevliga! När ingen taxi gick med på att ta mig och mina saker hem från Ikea mitt i snöstormen fick jag skjuts av ett par från orten, men först åkte vi hem till dem för att äta middag". "Usch, jag har bott här i fyra år utan att ha integrerats. Holländarna är fräcka i butiken, de känner inte till konceptet köande, och så utövar de en social kontroll som är alldeles outhärdlig".

Men kanalen är fin, åtminstone. Och jag gillar klanget av alla kyrkklockor. På fem månader behöver jag inte integreras, men kanske ibland få hjälp med att hitta rätt adress och sånt.