Top dog & underodog

"Sätt er ner, i dag serverar jag". Tyvärr kan jag inte komma på efterfest, eftersom jag måste cykla hem för att tvätta och mangla borddukarna, resten av städningen kan skötas i morgon, men det här tänker jag inte säga för att inte ni ska få samvetskval av att ni tar det lugnt medan jag sköter det praktiska. För jag vill inte att ni stackare som aldrig erbjudits annan roll än att betjäna igen hamnar i samma fälla. 

Att jag sköter det som ingen annan sköter är en helt annan sak, för jag är medveten om de traditioner och strukturer som gör att vissa individer inte hyllas, ja, ens respekteras för något annat än tjänande. Dessutom måste jag ännu poängtera, att jag är faktiskt är jävligt bra på att servera och mangla. Jag är inget offer, jag är the top dog.

Och så får jag på mig vissa blickar: "Oh gud, kan hon inte ta det lugnt!". Och då tänker jag att fan vad ni är jobbiga, jag hade väl inte tänkt servera ensam bara för att jag gett er friheten att inte delta om ni inte vill det. Givetvis väntar jag att alla i jämlikhetens namn drar sitt strå till stacken och att någon kommer på den briljanta idén att skiva en lapp till lokalägaren om att borddukarna levereras först på måndag. Och på grund av att jag blivit irriterad säger jag det högt: "Så ni tänker då inte ta något ansvar, tänkte ni alla bara sitta där som amöbor hela kvälllen?". Och så kan följden i bästa fall bli snabbt övergående moralisk krabbis, oftast nekande. Och så sitter jag där och får höra beskyllningar som inget har med mig att göra, blir utsatt för allehanda projektioner. Och jag har faktiskt inget annat att invända i diskussionen än "fuck you!". Men borddukarna, dem hade jag minsann inte tänkt lämna otvättade till lokalen. Dem tar jag hem, tvättar, manglar och staplar i perfekta högar, alldeles själv.

När jag var liten hade vi två labradorer. Oftast var de glada för små saker, orsakade inte särskilt mycket problem (förutom då frestelsen blev för stor för att i smyg stjäla lite mat från garderoben eller dra ner pepparkakshuset från bordet, inte en smula fick bli kvar för att inte gärningen skulle upptäckas). Men naiva var dessa hundar inte, tvärtom var de listiga, visste precis i vilken position det lönar sig att ställa svansen för att få en godbit.

Så hunden är nödvändigtivis inte den som enbart lyder hussen eller matten, hunden utövar makt till sin egen fördel, men på ett trevligt sätt, listig som räven.

Så varför då i principernas namn gå och förstöra listighetens idé? Göra tjänandet till den högsta moraliska dygden där den som betjänar medveten om denna dygd aldrig förlorar. För ingen kan väl klandras för att ha serverat hela kvällen och levererat nytvättade borddukar i perfekta högar till lokalen dagen efter? Men de som inte deltog kan klandras. Tji, där fick ni.

Och när jag för femte gången för en bukett rosor till den som gång på gång förnedrat för att lämna blommorna i trappuppgången för att ingen öppnar frågar någon om inte det där främst av allt liknar masochism? Ööh, möjligen, en intressant tanke. Men min favoritteoretiker har sagt att det onda måste bekämpas med det godaste av det goda.

Underdog, kommer jag aldrig att bli!

De tog dig hem mitt i snöstormen

"Jag måste lära mig att leva, inte bara se på filmer", säger du med en röst som andas djup, och jag bara skrattar, visdom man kan tillägna sig genom buddhistiskt grubbleri, och ändå ser du på filmer, alla nätter. Och jag skrattar för jag vet att inget nödvändigtvis kommer att ändras och inte heller behöver göra det, och jag bara undrar om det finns tillräckligt många filmer som är bra om man liksom kollar på dem hela tiden? Och jo, det lär finnas, åtminstone för flera decennier framöver för folk i vår ålder och så görs det ju nya hela tiden.

Vi ser Sherlock Holmes, min lägenhetskompis och jag, på en liten biograf belägen i ett köpcentrum. Filmen är kommersiell men biografen är - tvärtom vad man skulle tro faktiskt - inredd med idéer som verkar vara tagna ur egen fatabur. Det är paus i mitten med lokal reklam, bland annat begravningstjänster och tandblekning säljes. I Italien slopade man pauserna på biografer i mitten av 1980-talet. Själv har jag aldrig upplevt något liknande.

Och jag går längs med Utrechts kanaler och försöker väga det jag hört om lokalbefolkningen i en vågskål. "Så trevliga! När ingen taxi gick med på att ta mig och mina saker hem från Ikea mitt i snöstormen fick jag skjuts av ett par från orten, men först åkte vi hem till dem för att äta middag". "Usch, jag har bott här i fyra år utan att ha integrerats. Holländarna är fräcka i butiken, de känner inte till konceptet köande, och så utövar de en social kontroll som är alldeles outhärdlig".

Men kanalen är fin, åtminstone. Och jag gillar klanget av alla kyrkklockor. På fem månader behöver jag inte integreras, men kanske ibland få hjälp med att hitta rätt adress och sånt.