Ett perspektiv

Tyttöystävätkin voivat jyrätä

2010-11-18T13:48:00.000-08:00

”Saat vielä hyvän miehen kun olet noin etevä keittiössä”. Isotätini kommentit ovat nykyisin joulun parasta stand up -komiikkaa, vaikkei niitä siksi ole tarkoitettu. Vitsailen äitini kanssa isotätini selän takana ja jatkan rosollin hakkaamista. Eikö hän todellakaan muista, etten ole kiinnostunut miehistä siinä mielessä? Tai taisikin olla niin, ettei hän ole koskaan ehtinyt tavata ainuttakaan tyttöystävääni - niitäkään kun ei vuosien varrella ole kovin montaa ollut.

Kasvoin Paraisilla, pienessä idyllisessä saaristokaupungissa. Yläasteisässä juoksin metsissä labradorinnoutajien kanssa, lukiossa kaupungin yli pyyhkäisi ympäristöliikkeen aalto. Oli joogaa, kasvisruokaa ja paras ystävä, jonka kanssa analysoida maailmaa. Ympärilläni monen samanikäisen tyttö- ja poikaystävät vaihtuivat tiuhaa tahtia. Minulla oli muuta tekemistä. Kukaan ei koskaan pyytänyt minua ulos, ja jos itse pyysin, treffailu päättyi aina yhteen tapaamiseen. Tottakai monesti kysyin, mikä minussa on vikana. Vaihdoin hiustyyliä, treenasin kroppaani ja valikoin huolella vaatteita kirppareilla. Tilanne ei kuitenkaan muuttunut.

Kun 27-vuotiaana esittelin silloisen naisystäväni suvulle, ei kukaan ollut yllättynyt. Olinhan puhunut paljon hltb-oikeuksista, ja aina saapunut hää- ja syntymäpäiväpäiväjuhliin yksin, vaikka kutsu oli osoitettu kahdelle. Nyt jälkeenpäin on vaikea ymmärtää, miksi vasta 27-vuotiaana. Paraisilla en 1990-luvulla tuntenut ainuttakaan lesboa, mutta muutin sieltä pois jo 18-vuotiaana. Mihin olen käyttänyt aikani kaikki nämä vuodet? Haaveiluunko? Siihenkin.

Seksuaalienergiaa on kaikkialla, ja sitä tarvitaan, kun päättää rikkoa rajoja. ”Kaikki muuttui paremmaksi” siinä kohtaa, kun olen saanut kokea, että toisin tekeminen kannattaa. Vaikka oman äänen kuunteleminen ja sen mukaan toimiminen on riskialtista – voi joutua naurunalaiseksi ja menettää kaiken kun saa huomata, ettei asioita voinutkaan muuttaa sellaiseksi kuin haluaa – voin todeta, että toisin tekeminen on omalla kohdallani pidemmän päälle palkittu aina. Aiemmin angstailin lähtiessäni ilman kumppania heterohäihin, johon kaikki muut saapuisivat pariskunnittain ja tanssisivat toistensa kanssa aamuyöhön saakka muistellen yhteisiä romanttisia hetkiä häähuuman innoittamana. Nykyisin vedän innoissani juhlahousut jalkaan ja vaihdan pöytää jos vastapuolella istuva pariskunta riitelee – haluanhan viettää mukavaa iltaa.

Vaikka parisuhde on monelle ilon lähde, en itse usko, että toinen ihminen voi tehdä toista onnelliseksi. Siksi onkin mielestäni hyvä, jos ainakin välillä antaa itselleen tilaa, aikaa kysyä, mitä haluaa ja kehittää välineitä omien rajojen vetämiselle. Perinteisessä maalaisyhteisössä, jossa olen kasvanut, naiset ovat eläneet miesten dominanssin alaisuudessa. Feminismi on antanut minulle hyviä välineitä patriarkaatin kritiikkiin, mutta olen myös huomannut, miten syvällä ihmisten psyykessä hierarkkiset toimintamallit ovat. Asioita voi muuttaa, muttei ilman aikaa ja kipua. Vaikka osaan verbaalisesti puolustaa itseäni, olen saanut huomata, että myös lesbosuhteissa minut on ollut melko helppo jyrätä. Toistan samoja toimintamalleja, joihin olen kasvanut. Ehkä siksikin itsenäinen elämä on merkinnyt minulle vapautta. Jos joskus haluan lapsia, olen varmistanut, että se on mahdollista myös ilman toista aikuista.

Olen romantikko ja toisinaan haaveilen tajunnanräjäyttävästä suhteesta kaiken arkielämän yläpuolella. Samalla tiedostan elämän realiteetit. Toiseen ihmiseen sulautumisessa on myös nurjat puolensa – symbioosi ei aikuisten ihmisten välillä useinkaan ole kovin tervehenkistä. Olemme kuitenkin loppupeleissä yksin kokonaisia – vaikkakin samalla riippuvaisia muista.

Elämä on tässä ja nyt, mutta kaikkea ei voi saada heti. Vielä joitakin vuosia sitten uhkasin lähteä junalla Helsinkiin isotätisukupolveni mielestäni loukkaavien kommenttien vuoksi. Nykyisin vain nauran. Ilman aiheeseen liittyviä hankalia kokemuksia olisi elämässäni yksi ilonaihe vähemmän.

"Är du där"?, "där"!

2010-06-03T11:42:00.000-07:00

Skulle det ha varit möjligt att stanna kvar i tiden och rummet där äppelträden blommar och vågorna slår mot strandstenarna? Jag söker efter andan och planerar yogalektionen för nästa dag, dricker ett glas saft av färskpressad havtorn, tranbär eller fläderblom. Eller kanske skulle det inte ens ha varit värt att reflektera bort allt man inte vill se, som speglarna gör med ljus i Versailles, eller låta smärtan sjunka ned under ytan. Inte vara värt eller inte vara möjligt?

Glassplitter i vardagen skulle detta blogginlägg ha haft som rubrik under åtminstone en månads tid, jag har låtit bli att skriva. Överraskningar man helst skulle ha undgått, att personer som står en nära plötsligt inte talar om världen så som man själv ser den. Har jag inte märkt detta förut? Har jag nekat, använt spegel eller svalt? Eller är detta en tidpunkt då allt det här skulle ske, som jag inte har någon makt över? Att det varit annorlunda förut.

Men vem äger storyna? Om det att man yttrar sig alldeles legitimt får en annan att tyna bort, befinna sig nära en gräns jag inte vill tala om. Att man inte rationellt kan förhandla om saker, att alla förberedelser jag gjorde för att detta skulle vara möjligt saknar betydelse? Jag väljer offrets sida, men detta val är ett val som gjorts för lätt. För vem är offer? Inte nödvändigtvis nymfen Eko som i Ovidius story i gränslandet mellan romersk och grekisk mytologi tynar bort, kroppen blir till sand och sten, bara ljudet blir kvar. "Är du där"? "Där"! Och det var en gudinnas förbanndelse som hon av svartsjuka tog sig till, detta med att Eko inte längre kunde tala själv alltså, enbart upprepa vad andra sade. Sin kropp mistade Eko dock efter att Narkissos avvisat henne.

Så vi talar om gudar, Narkissos och Eko. Men där den egocentriska personligheten äntrat scenen, där finns alltid bara en huvudperson, offer eller inte. Där den egocentriska personligheten inte får sin vilja genom, där blir han eller hon ett offer, kroppen tynar bort.

Och jag som bestämt mig för att alltid stödja offret. Men vem var det som var offer, inte den som fortsatte att upprepa, som lärt sig att njuta av det minsta möjliga som kan ge upphov till välbehag, om inte annat så av att inbilla sig att ljuden som ekade i bergen bildade en harmonsik klang.

Men för att inte igen försköna verkligheten: hur var det den dagen då Eko tog ett för stort glas vin på kvällen och spydde upp sitt morgonmål för att med en kropp fylld av stresshormoner klara av dagen? Inte bra, men klara ändå.

I en viss verklighet är det ingen idé med att diskutera i termer av "offer". Det är helt enkelt ingen idé. Lösningen är att fly, bland äppelblommorna, fläderblomssaft och havsliga vindar.

Komma ner från molnen, bara för att märka att den enda vettiga lösningen är att ta sig tillbaka.

Om storyn jag inte trodde fanns

2010-04-04T06:42:00.000-07:00

"It is always possible to bind together a considerable amount of people in love, so long as there are other people left over to receive the manifestations of their aggressiveness". Så skriver Sigmund Freud i verket Civilization and its Discontents, som jag dock har lämnat "hemma" (?) i Helsingfors, citatet är taget från Chantal Mouffe: On The Political, som jag tagit med mig.

Freuds bok köpte jag förra våren i London, jag hade deltagit i en konferens i Dundee och tillbringade några dagar i London därefter. Jag hade ätit vegetarisk shushi i centrum av staden och solat mig vid en fontän, det var i maj och så varmt att min tunna tunika klistrade sig fast i min rygg i metron. Skulle besöka museet med den berömda soffan där Freuds patienter legat, men det var måndag, den dag då museet håller stängt, vilket jag inte visste. Bredvid fanns dock en trevlig bokaffär med böcker berörande psykoanalys. Bland annat billiga böcker av Freud i engelsk översättning fanns där, alltså verkligen billiga jämfört med de svenska översättningarna som kostar över 50 euro per del om jag minns rätt, och jag köpte flera.

Jag började skriva på detta inlägg redan för en vecka sedan. Den skulle handla om förutsägbarhet och överraskningar. För visst gillar jag överraskningar! Men, måste jag säga, det är inte särskilt omvälvande överraskningar jag här nu talar om. Istället handlar det om små överskridningar av det väntade, kommentarer eller svar på frågor som inte är precis vad man väntat sig, små ord som gör mig på gott humör, som bringar in moment av subversivitet i stunden. Det här är dock något annat än att höra något verkligt omvälvande. Sådant gör mig stum.

Samtidigt får det mig att tänka på hur lätt man fastnar i invanda mönster. Jag har bemödat mig för att hitta de rum där jag trivs, jag är glad att sådana existerar, men när jag väl hittat dem går det retrospektivt granskat att märka hur lätt man stannar kvar. Väntar på diktsamlingar av samma författare, på verk av samma teoretiker, väntar på att träffa samma människor, höra samma storyn, eventuellt med lätta inslag av subversiva överdrifter som lockar fram skrattsalvorna. Det är inget fel i det här, jag trivs med kontinuitet där jag trivs, det ger förutsättningar till att bygga vidare på något, replikerna faller i ett sammanhang av gemensam historia, minnen av färger, dofter, beröring och stämningar. Att det finns långsam kunskap, tankar som får ta tid, är det bästa som finns i världen. Men samtidigt anser jag att det är värt att ställa frågan hur lätt man fastnar i det bekanta bara för att det är bekvämt?

Häromdagen hörde jag en story som jag inte visste fanns. Det var en händelse från det verkliga livet. Om det varit något som konstruerats fiktivt skulle jag ha gillat storyn i varje fall, men att det baserade sig på erfarenheter gjorde att jag tappade mitt grepp över att ha situationen under kontroll för en stund: jag visste inte var jag skulle placera storyn. Vad den handlade om har inte så stor betydelse i det här sammanhanget, bara det faktum att det kan hända att man ibland hör eller läser om något som startar en ny process inom en. Givetvis har också berättaren och hur storyn berättats betydelse.

Hur många kan då bindas till dessa utrymmen? Vem blir utanför? Alldeles säkert också personer som en annan gång inte hade något med min irritation att göra, som på grund av min personhistoria blev tolkade på ett sätt som inte ger dem rättvisa.

Dem?

Så här i efterhand hoppas jag att jag i den stunden kunde dölja min irritation. "Bind togehter, not to be left over". Gå över gränsen för det bekväma, också i det sammanhanget.

Kaffeblask

2010-03-23T08:30:00.000-07:00

Äntra språket, äntra scenen, krypa under täcket.

Och språket var inte mitt, senen var inte min, täcket var det, men den kom inte först.

Jag har aldrig skrivit dagbok regelbundet, under de senaste åren inte alls. Delvis kan det bero på att jag inte kan tåla min egen handstil, den är helt enkelt inte läslig. Men den största orsaken är troligtvis den att jag inte gillar tankar som inte är i ett trevligt format, inte färdiga för scenen med andra ord. Och mer och mer kräver jag av formen, innehållet är givetvis inte en bisak, men det är inte heller formen, eller som jag ser det kan dessa två inte skiljas från varandra.

Tidigare, redan flera år sedan, kunde jag tycka att det är lögn att låta bli att uttrycka det som man anser vara "kärnan" i sammanhanget - tills jag insåg hur sårbar man blir om man öppnar sin kappsäck för publik. Ibland kan mottagaren beskyllas för att rent utsagt utnyttja situationen. Å andra sidan anser jag att publiken får och bör kräva rätt mycket av formen: kanske inte alla vill se hela innehållet på kappsäcken, utan istället läckra saker som finns inuti på ett sätt som ger utymme för tolkning?

Trots det har jag fortfarande problem med tankar i process. Kanske är det därför som jag, när det gäller mitt eget skrivande, uppskattar mera prosa än lyrik. I diktform kan dock ofärdiga helheter uttryckas, kanske är det därför som många författare skrivit sina bästa diktsamlingar i sina unga år, men endast få lyckats med romaner i samma ålder? Också jag själv har ibland kunnat överraskas av en dikt som jag själv skrivit, och det är något som aldrig händer med annan typ av text eftersom jag föredrar att tänka färdigt först och skriva sedan. Trots det älskar jag dikter som andra skrivit. Eva-Stina Byggmästar är min favorit, väntar på nya samlingar av henne. Och att stoppa ned en diktsamling i ett kuvert för att sändas på posten kan vara en elegant invit.

Detta till en början, att kommunicera enbart på scenen skulle inte göra mig nöjd. Men var går gränsen? Låt mig här berätta en sann historia. Under en supé kokar en av gästerna med rötter i Turkiet turkiskt kaffe, jag dricker inte själv eftersom det är för sent med en dryck som innehåller koffein, men jag kan se att kaffet ser ut som diskvatten. Alla gäster berömmer kaffet, men värdinnan säger att hon "tycker att det är ok att dricka drycken, eftersom hon älskar kaffe, men att det är som att dricka vatten". Tillräckligt elegant för scenen? Jag vet inte, skulle kanske själv ha låtit bli att tala sanning. För mig var situationen dock inte alls pinsam, bara rolig, för jag visste ju inte hur kaffet smakade, kunde inte ta ställning.

Och språket är ju inte heller vårt, det är något vi helt enkelt plötsligt befinner oss i, något som gör oss till självständiga varelser. Har vi då i själva verket mera makt över scenen? Väl åtminstone när det gäller att välja när vi ställer oss på den.

Heltäckningsmatta i blått

2010-03-07T09:45:00.000-08:00

Jag bor i den delen av huset där solen skiner in på morgonen, inte för tidigt, utan då jag annars också brukar vakna. Det är tillräckligt högt för att kunna se långt över hustaken även om det inte finns mer än en lägenhet nedanför, för också vår lägenhet består av två våningar, gemensamt utrymme i nedre våningen och sovrummen ovanom. Inte nödvändigtvis den bästa tänkbara lösningen med tanke på användningen av yta, men det är trivsamt. Heltäckningsmatta i blått har dragits över trappuppgången och hallen. Inte så smart: det har regnat åtminstone varannan dag i flera veckor, söndrat taket så att regnvatten runnit in. Med ett litet värmeaggregat har vi försökt få vattnet att torka, men det våta har sugits djupt in i mattans vävnader. Detta var innan vi upptäckte sprickan i taket och lade under plastbaljor för att hindra katastrof. Fönster har skjutits in i sadeltaket och regndropparna mot mörk bakgrund om kvällarna drar stämningen till topp.

Sedan i går har min lägenhetskompis varit borta, åkt till Italien. Och i övermorgon åker jag till Helsingfors, tar ännu i ett par dagar del av den rekordkalla vintern. Det går fortfarande att skida ovanpå skare har jag läst på facebook att folk gör. Snart får vårsolen materialen att utvidgas, vattnet att med kraft spränga sig genom hinder och isen att ändra form. Vätska sätts i rörelse, i sjöar, hav och floder, inne i träd och annat levande, får det fastfrusna att vakna till liv. Ändringarna är större än här i Mellaneuropa.

Och i dag firas den internationella kvinnodagen. Jag firar givetvis, alla förändringar som uppnåtts med hårt arbete. Inget att ta förgivet, och arbetet fortsätter. Feminismen lever och bör leva. Den bästa ideologin ever. I Sverige demonstreras det, skulle gärna delta faktiskt. För att det är kul, och för att det symboliserar något. Men ockå fester är ok, även om jag måste medge att jag i dag måste vara tråkig och stanna hemma, skriva på en paper, men också med den deltar jag i dagens tema, dekonstruktion av unkna universalismer. Ja för skillnader! Men inte bara horisontalt. Eller menar att det inte är det enda som bör beaktas, för unviker man att se maktrelationer, hierarkier och generationerna missar man något väsentligt.

Top dog & underodog

2010-02-25T03:33:00.001-08:00

"Sätt er ner, i dag serverar jag". Tyvärr kan jag inte komma på efterfest, eftersom jag måste cykla hem för att tvätta och mangla borddukarna, resten av städningen kan skötas i morgon, men det här tänker jag inte säga för att inte ni ska få samvetskval av att ni tar det lugnt medan jag sköter det praktiska. För jag vill inte att ni stackare som aldrig erbjudits annan roll än att betjäna igen hamnar i samma fälla.

Att jag sköter det som ingen annan sköter är en helt annan sak, för jag är medveten om de traditioner och strukturer som gör att vissa individer inte hyllas, ja, ens respekteras för något annat än tjänande. Dessutom måste jag ännu poängtera, att jag är faktiskt är jävligt bra på att servera och mangla. Jag är inget offer, jag är the top dog.

Och så får jag på mig vissa blickar: "Oh gud, kan hon inte ta det lugnt!". Och då tänker jag att fan vad ni är jobbiga, jag hade väl inte tänkt servera ensam bara för att jag gett er friheten att inte delta om ni inte vill det. Givetvis väntar jag att alla i jämlikhetens namn drar sitt strå till stacken och att någon kommer på den briljanta idén att skiva en lapp till lokalägaren om att borddukarna levereras först på måndag. Och på grund av att jag blivit irriterad säger jag det högt: "Så ni tänker då inte ta något ansvar, tänkte ni alla bara sitta där som amöbor hela kvälllen?". Och så kan följden i bästa fall bli snabbt övergående moralisk krabbis, oftast nekande. Och så sitter jag där och får höra beskyllningar som inget har med mig att göra, blir utsatt för allehanda projektioner. Och jag har faktiskt inget annat att invända i diskussionen än "fuck you!". Men borddukarna, dem hade jag minsann inte tänkt lämna otvättade till lokalen. Dem tar jag hem, tvättar, manglar och staplar i perfekta högar, alldeles själv.

När jag var liten hade vi två labradorer. Oftast var de glada för små saker, orsakade inte särskilt mycket problem (förutom då frestelsen blev för stor för att i smyg stjäla lite mat från garderoben eller dra ner pepparkakshuset från bordet, inte en smula fick bli kvar för att inte gärningen skulle upptäckas). Men naiva var dessa hundar inte, tvärtom var de listiga, visste precis i vilken position det lönar sig att ställa svansen för att få en godbit.

Så hunden är nödvändigtivis inte den som enbart lyder hussen eller matten, hunden utövar makt till sin egen fördel, men på ett trevligt sätt, listig som räven.

Så varför då i principernas namn gå och förstöra listighetens idé? Göra tjänandet till den högsta moraliska dygden där den som betjänar medveten om denna dygd aldrig förlorar. För ingen kan väl klandras för att ha serverat hela kvällen och levererat nytvättade borddukar i perfekta högar till lokalen dagen efter? Men de som inte deltog kan klandras. Tji, där fick ni.

Och när jag för femte gången för en bukett rosor till den som gång på gång förnedrat för att lämna blommorna i trappuppgången för att ingen öppnar frågar någon om inte det där främst av allt liknar masochism? Ööh, möjligen, en intressant tanke. Men min favoritteoretiker har sagt att det onda måste bekämpas med det godaste av det goda.

Underdog, kommer jag aldrig att bli!

De tog dig hem mitt i snöstormen

2010-02-21T07:24:00.001-08:00

"Jag måste lära mig att leva, inte bara se på filmer", säger du med en röst som andas djup, och jag bara skrattar, visdom man kan tillägna sig genom buddhistiskt grubbleri, och ändå ser du på filmer, alla nätter. Och jag skrattar för jag vet att inget nödvändigtvis kommer att ändras och inte heller behöver göra det, och jag bara undrar om det finns tillräckligt många filmer som är bra om man liksom kollar på dem hela tiden? Och jo, det lär finnas, åtminstone för flera decennier framöver för folk i vår ålder och så görs det ju nya hela tiden.

Vi ser Sherlock Holmes, min lägenhetskompis och jag, på en liten biograf belägen i ett köpcentrum. Filmen är kommersiell men biografen är - tvärtom vad man skulle tro faktiskt - inredd med idéer som verkar vara tagna ur egen fatabur. Det är paus i mitten med lokal reklam, bland annat begravningstjänster och tandblekning säljes. I Italien slopade man pauserna på biografer i mitten av 1980-talet. Själv har jag aldrig upplevt något liknande.

Och jag går längs med Utrechts kanaler och försöker väga det jag hört om lokalbefolkningen i en vågskål. "Så trevliga! När ingen taxi gick med på att ta mig och mina saker hem från Ikea mitt i snöstormen fick jag skjuts av ett par från orten, men först åkte vi hem till dem för att äta middag". "Usch, jag har bott här i fyra år utan att ha integrerats. Holländarna är fräcka i butiken, de känner inte till konceptet köande, och så utövar de en social kontroll som är alldeles outhärdlig".

Men kanalen är fin, åtminstone. Och jag gillar klanget av alla kyrkklockor. På fem månader behöver jag inte integreras, men kanske ibland få hjälp med att hitta rätt adress och sånt.

Inne år 2008

2007-12-31T07:02:00.000-08:00

psykoanalys (kritisk läsning), vinterbadande, ayrvediskt kök, becoming famous.

Blixthalka

2007-12-09T08:53:00.000-08:00

Ett sjunkande skepp
så sa du om universitetet
bäst att ta sig därifrån

vilken arrogans, brist på empati
gråtande går jag hem
aktar mig för att falla
på den svarta vägen
som ställvis
kan vara hal

arrogans i den bemärkelsen
att du kanske inte visste?
att vi här talar om
en av pelarna
som håller liv
i min livsgläje

jag bestämmer mig
för att aldrig mer tala med dig
men ändrar det något?
är jag för optimistisk?
eller är du en pessimist
som dödar andras passion
inspriation, handligskraft
förmåga att älska
laddar upp en fälla
som får en att fastna
paralyserad i konfusion

i blixthalkan tar jag mig fram
utan att veta
när jag faller
när jag hittar
ny väg att ta sig fram
hittar botten
där man kan stå, i balans
oberoende av före

Gossips

2007-09-15T06:41:00.000-07:00

Hösten har kommit till stan, låtit den kalla blåsten blanda om luften, regnet skölja gator, färgat blad i granna färger. Blommiga bikinin har packats ner i lådor för vintern och en lapp har satts på dörren till simstadion. Det är stängt tills nästa sommar.

Själv har jag åkt upp hela två dagar med tåg från Barcelona. Frankrikes och Sveriges landskap har jag suttit och tittat på, sovit i nattåg från Paris till Köpenhamn, jag älskar nattåg. För jag vet inget mer avslappnande än tåg. Låta tankar blandas om, få nya former, men klarna tills man är framme, eller klarna senare.

Redan innan två veckor i Bologna med dem som delar ens värlsdsbild. Teorier om subjektet, om dig och mig, och gossips.

Två dygn i tåg och saknaden övergår i glädje över existens, tid och plats mister sin betydelse. I´m so happy that I met you. Den känslan försvinner aldrig.

"I think that acting out of guilt is paralyzing", sa du för salen full av folk.

I act only out of happiness.

"I love you", stod det med liten text på din väska.

Och plötsligt känns det som om ens hem borde vara någon annanstans.

Only because of happiness.

Fart och dåtid

2007-08-05T10:32:00.000-07:00

När jag var liten åkte vi med mamma till stan för att handla. Två labradorer i baksätet och jag, brukade sitta med ansiktet vänt mot fönstret för att njuta av vyerna. På den tiden fanns det inte ännu bälten på baksätet, eller inte åtminstone i vår Ford Fiesta, svart bil med röda ränder på sidorna. "Gitarrglass" ville jag ha om jag fick, Superpuikko, för att min bror lärt mig att det var den som var coolast. Typ 12 kilometer var det till stan. Ibland besökte vi bibban, ett rosa trähus mittemot byggnaden som senare blev musikskola. Och vi åkte, också till stranden, potatisåkern mm.

För endast en kort tid sedan åkte vi igen, till ett ställe nära Björneborg för att hälsa på mormor, vände på in på fel väg för att vi grälade så intensivt om en släktings beteende (rätt så roligt).

Kommer aldrig själv att ha bil, av miljöskäl. Och jag hoppas ju att folk i allmänhet så småningom börjar inse att bil inte är något som kan höra till ens vardag, hur kul och praktisk den än kunde vara.

Blir vår generation den första och sista med alla dessa bilminnen?

Eller är jag nu för optimistisk?

Fläckar av tvål och vatten

2007-05-22T05:05:00.000-07:00

Ljudet av såpbubblor
när de träffar golvet
lämnar efter sig fläckar
av tvål och vatten
ändrar ljudlöst form

bubblor bara för nöjes skull
inte att leva i för att överleva
för visst är vår drömvärld verklig?

att ändra form när tiden är mogen
att ändra form av nödvändighet
processer som pågår parallellt

och det som avgör
är om någon tar emot
mjuk famn
en matta av gemensamma värden
spår av en sprucken bubbla

för nöje och för överlevnad
allt eller inget

Mousserande mjöd

2007-04-26T08:10:00.000-07:00

De positiva sidorna med att arbetslivet förändrats är att man ena dagen kan vara kolumnist, den andra forskare, den tredje hemmafru och den fjärde t.ex. städare.

I dag har jag varit matreporter, varit till saluhallen och försökt ta reda på var man kan köpa stadens bästa vitlök, testat olika recept hemma och ringt till olika butikskedjor för att få veta var man kan få tag på mirin om man inte bor i Hfors.

Multiple identities, but only one personlity. Fast undrar samtidigt vem det är som mätt upp vattnet till mjöden: har tillrett mjöd på 8 liter vatten, men i kylskåpet står endast fem halvliters flaskor...Går genom händelserna några dagar tillbaka ännu en gång: jag använde en tekopp för att mäta upp vattnet, men jag kunde väl inte tro att en kopp motsvarade en liter...? Nåväl, vatten kan man tillsätta också senare, då får var och en välja själv hur starkt mjöd man vill ha. Och för att inte mista min trovärdighet kan jag ju säga till supégästerna att jag gjort mjödkoncentrat helt avsiktligt. ("Concentrate" stod det på saftkannan i studentrestaurangen för några år sedan när min vän hällde koncentrerat glaset fullt med saft(koncentrat). Tycker fortfarande att juttun är rolig.)

Hittade i dag ett superbra recept som jag vill tipsa er om innan jag ens hunnit testa det själv:

http://www.khnl.com/Global/story.asp?S=1904849

Mochiko kan man ersätta med vanligt rismjöl, tror jag.

Här bild på en typ av dango:

http://www.avis.ne.jp/~hisa/Iwasaki/introduction.htm

Jag tycker ni ska testa till första maj!

Cirkeln, jag upprepar

2007-04-25T07:18:00.000-07:00

Nyligen insåg jag
att du blandat om mina kort
dragit mig in i sfären av total konfusion
alla gånger vi setts

och nu har jag börjat ett nytt liv

det nya börjar alltid såhär:
jag tar mig till en simhall
sätter mig i kallvattenbassängen
och fokuserar på min andning

detta har pågått sedan 200x

för jag har mina rötter vid kusten
och vatten gör mig gott
och känner mig igen färdig:

"kom genast när det passar"

Ingen katastrof

2007-04-24T00:40:00.000-07:00

Att vakna mitt i natten
till ljudet av regn

vattnet svämmar över
det undermedvetna
söker sig mot frisk luft

om vattnet är rent
om det undermedvetna städat
äger ingen katastrof rum

Vi tar det verbalt

2007-04-13T09:39:00.000-07:00

Verbalt vågar jag vad som helst
restriktionerna har smultit

blandats med snö som smultit
runnit bort

Och du upprepar att vi är kropp
" mm, jag håller med"
och samtidigt kan jag vara nära
och frånvarande
och så nära
men inte på samma plats

Under ett telefonsamtal
dras jag tillbaka till det som fanns
förstår
att här finns ett samband

beröra
vågar jag kanske inte

Om att komma hem

2007-04-05T04:40:00.000-07:00

Att återvända från en längre resa är inte alla gånger helt okontroversiellt, inte heller denna gång för mig. Ute på stan känner jag att jag är på fel plats fel tid: vad gör jag här, skulle jag inte åka till LundMadridMexikoTokyoellernågot vart var det? för en längre tid. Men när jag väl slagit fast dörren till min lägenhet vill jag inget hellre än stanna. Dricka mängder av te. Läsa och skriva, aldrig sluta.

Har läst Susanna Alakoskis Svinalängorna och visst är den himlabra. Och har streckläst ett romanmanus som jag fått av en vän. Snart ska boken skickas till olika förlag och jag tror att den kommer att ges ut.

Från resan kommer jag bäst ihåg Kyotos små gränder och vackert inredda public baths, arkitekturen i Shanghai och kulturlivet i Peking, maten och människorna, den oerhört intressanta politiska diskussionen i Kina och det harmoniska lugnet i Japan. "Kanske du inte ska tala om hela folk, alla japaner kanske inte mår så väl, självmordsstatistiken är till exempel hög", påminner hon jag reser med.

Men jag vill flytta till Kyoto: till det enkla, stilrena och estetiska.

Och jag vill ge kineserna möjlighet till ett bättre liv: det är deras tur nu.

Visst ska jag rösta, men...

2007-02-07T09:00:00.000-08:00

När riksdagsval ordnas nästa månad kommer jag att befinna mig i Shanghai. Det är klart att jag kommer att rösta, trots det extra besväret att ta sig till en vallokal i en främmande stad. Men även om det politiska är en passion för mig är jag inte särskilt entusiastisk.

Politiker argumenterar för ofta blint för sina ståndpunkter utan att stanna upp, lyssna och vid behov ifrågasätta sitt tyckande och många upprepar gång på gång samma fördomar. I vår politiska kultur finns helt enkelt inget utrymme för vettig diskussion.

För det andra utgår vårt demokratiska system ontologiskt sett från en förväntning om att den fria individen gör rationella val i det offentliga rummet för att maximera den egna nyttan. Detta kallas också för intressegruppspluralism och har sina rötter i upplysningstidens ideal (och samhället har ändrats sedan dess). Alla vet att människorna inte är jämlika, andra har bättre förutsättningar att driva genom sina intressen än andra och detta har praktiska konsekvenser som mer än väl syns i vår vardag. Dessutom har jag märkt att politiker också själva ibland blandar ihop vad det är de tar ställning till: håller de på att ta ställning till en fråga ur hela samhällets synvinkel eller försöka argumentera för vad de personligen tycker? En diskussion om det politiska systemets grundläggande strukturer vore verkligen på sin plats.

Ett tredje stort problem är dubbelmoralen kring oron över att människor, särskilt unga, inte deltar i politiken. Kanske är det så att vissa grupper vinner på att alla människor inte tar ställning? Sanktioner kan följa om man tar ställning på "fel" sätt, och vem vill ta den risken om man samtidigt helt fritt kan ägna sig åt att konsumera underhållning? Det är kanske inte särskilt mycket som man missar på att till exempel som journalist vara tvungen att hålla sig utanför partipolitiken. Men kan någon förklara för mig varför det är mer politiskt att dela ut valreklam för sin kompis än att köpa mat i närbutiken?

Ibland när det talas om att det politiska inte är så pop undrar jag om folk inte ser eller vågar se maktrelationerna omkring sig.

Enbart en viss typ av mod

2007-01-27T01:45:00.000-08:00

Det är inte precis alltid som jag är helt trevlig. Jag kan till exempel tycka om att göra mig lustig över personer som till vilket pris som helst vill bli berömda. Inget fel på att göra sig känd om man har substans eller något estetiskt att erbjuda offentligheten, men i annat fall kan jag klassa en sådan dröm som total oförmåga att se vad livet verkligen går ut på. Det har man råd med om man redan i gymnasiet läst i tidningen Voi hyvin att andras reaktioner på det man gör nödvändigtivs inte alls har att göra med en själv, utan kan bero på helt andra omständigheter, bland annat på om dagen i allmänhet råkar vara bra eller dålig. Därför lönar det sig inte att vara så himla intresserad av vad stora massor anser om en, för man kan inte veta vad deras värderingar verkligen baserar sig på, utan hellre koncerntrera sig på att få hela uppmärksamheten av få, sådana som man ifall man känner sig osäker kan fråga vad de på riktigt anser.

Mycket modernt tänkande alltå mitt i all postmoderna röra. Att en kärna, något autentiskt går att nå om alla draperier dras åt sidan och onödiga skal avlägsnas. Hur något verkar saknar betydelse i en värld där det verkliga vill avslöjas. Det som betyder något är hur något verkligen är och känns.

I den enda reklamen som någonsin tilltalat mig dansar en kvinna ensam i en studio, texten lyder ungefär så här: jag kommer aldrig att bli berömd och ha en fan club, men kan någon ärligt talat säga att jag inte skulle vara atletisk? Kvinnan är verkligen bra på sin sportgren. Jag har dock aldrig köpt varor av detta märke, eftersom vi i våra kretsar brukar bojkotta detta bolag på grund av att det tillverkar produkter i så kallade sweatshops. Varför jag nämner denna reklam i sammanhanget är att den kanske säger något om att jag inte är ensam om att ha den attityd jag tidigare i texten talat om. Tilltalar reklamen mig tilltalar den också en hel del andra, annars skulle en sådan miljardreklamkampanj aldrig ha genomförts. Individualism par excellence.

Men prestationskraven blir bara värre genom att det inte räcker med hur något ser ut men måste vara om inte perfekt så åtminstone nästan och då är en tillvaro präglad av en viss sorts styrka (oh vad jag hatar ordet) det enda möjliga. Visst kan också den termen omdefinieras, styrka kan också vara att våga rasa ihop. Då kanske vi vet vem vi kan vända oss till för famn och soffa, få höra av både oss själva och den andra att prestationer inte betyder något, men menar vi det verkligen? Eller är det så att målet för båda är att få den andra på fötterna igen för att kunna vara perfekt forskare, författare, mamma, något annat eller allt?

I en bättre värld skulle det kanske se vackrare ut, alternativen skulle vara fler. Men att veta att ingen påpekar om orättvisorna på arbetsplatsen om man inte gör det själv eller att ingen annan än man själv kommer att ta emotionellt ansvar i vissa situationer gör att det är svårt att se hur man kunde representera sig annorlunda.

Att vilja få finnas i en omgivning där det känns bra att vara kräver i vissa situationer förändring som inte sker av sig själv. Kan en rörelse mot det bättre då kombineras med något annat än just en viss typ av mod?

I dag ska jag till Sörnäs

2007-01-12T22:40:00.000-08:00

Slasket har frusit till is och en tunn slöja av snöflingor pryder soptunnorna och grannhusens tak. Tidig lördagsmorgon och jag vill ut.

Av alla ställen i Helsingfors hör Sörnäs till ett av mina favoriter. Dit går jag två gånger i veckan för att träna thaiboxning i ett gammalt fabrikshus i rött tegel. I allmänhet kan jag inte tåla tegelhus, ett tegelradhus skulle vara det sista jag skulle vilja bo i. Men vad skulle gamla fabriksområden vara utan tegelbyggnader?

Kommer ännu ihåg en scen från filmen Lapsia ja aikuisia där en av huvudpersonerna, kvinna och läkare om jag kommer rätt ihåg, bor i en enligt mig precis rätt typs tegelhus med sin musikerbrorsa och deras gemensamma kompis, vet inte om det är huset eller livsstilen som tilltalar och fascinerar mig.

I Sörnäs finns också mina favoritmataffärer: Punnitse ja säästä, där jag kan köpa billig tofu och nötter, och etniska bodar med olika sorters bönor och linser i sparförpackningar, kryddor, spenat och ris. Inne i dessa butiker virvlar dofter som berättar varifrån butiksinnehavaren härstammar: i den thailändska doftar kokonsöt, curry och koriander, i butiken med produkter från Mellanöstern mynta.

Sörnäs är som bäst under årstider med snö och slask. När solen igen väcker naturen till liv sänker sig avgaserna över stadsdelen och gör det svårt att andas.

Men i dag ska jag gå till Sörnäs, äntra dessa månkulturella utrymmen och låta snöflingorna smälta på halsduken och mitt ansikte.

Inget paradis för alla

2007-01-07T01:28:00.000-08:00

I början av veckan fick jag besök av en vän som stod och berättade att han kort innan försökt ta livet av sig själv. Han hade fyllt badkaret med vatten och ätit flera paket med antidepressiva läkemedel, väntat på att han skulle somna och drunkna i sitt badkar. Men han hade hållits vid medvetande olidligt länge, stigit upp och spytt upp största delen av kemikalierna, därför stod han i min tambur, dock totalt desorienterad av alla mediciner som redan hunnit tas upp i blodcirkulationen.

Bland dimman av all kraftlöshet hade trots allt funnits en glimt av viljan att leva.

Vi åt och han åkte med taxi till Maria sjukhus, därifrån skulle han vidare till en av sina vänner i närheten. Men läkaren hade lyssnat på hjärtat och lungorna och skickat honom hem, ensam till sin lägenhet där han alltså bara några timmar tidigare försökt begå självmord. Han hade inte velat vara till besvär för vännen han skulle till.

Att människornas mentala hälsa sviktar är inte alls desto underligare än det faktum att människan kan bli fysiskt sjuk. Orsakerna är invecklade och kontextuella, fysiska, sociala och individualpsykologiska. Det underliga är att mentalvårdspatienterna inte erbjuds saklig vård. I Finland med hög självmordsstatistik och kollektiva traumor av krigstiden som aldrig bearbetats och som fortfarande påverkar människornas sinnen trycks de mentala problemen fortfarande under locket som om de inte fanns.

En person som försökt begå självmord skickas hem efter att hjärtat och lungorna konstaterats fungera.

Och menala problem påverkar inte enbart den som insjuknat, men också alla runtomkring. Det finns personer som man kanske är färdig att göra vad som helst för temporärt, ställa upp hur mycket som helst, men var går gränsen om det fortsätter länge, kanske år ut och år in? Och vad ska man göra i fall där man bryr sig men där den deprimerade personen inte känns särskilt nära men saknar de allra närmaste sociala relationerna? I sådana fall gör man ofta för lite vad man än gör. Vem ska ta ansvar för vad och när? Givetvis finns inga enklar svar, men visst skulle det vara nyttigt att höra olika resonemang kring det här, det skulle underlätta ens egna beslut när man plötsligt befinner sig i en situation där man måste ta ställning till vad som är rimligt och orlimligt, fatta beslut som kanske påverkar en annans vilja att leva. Framförallt skulle resonemangen vara till nytta för beslutsfattare som avgör hur mycket pengar som krävs för fungerande mentalvård.

Bara undrar hur en lyckad sådan diskussion kan äga rum i en omgivning där diskussionskulturen av tradition dominerats av män som är dåliga på att diskutera sina känslor och ännu sämre på att medge möjligheten till egen svaghet.

Inne år 2007

2007-01-02T23:22:00.000-08:00

Inne år 2007: personer, sova under stjärnhimlen, påskfasta, sommarfrukost i trädgården, debutromaner skrivna av kvinnor, djurrättigheter, tyger med motiv relaterade till äppelträd, soluppgång, roddbåtar, skapa egna normer och leva enligt dem, låta dig ta bilder av mig i sportunderkläder.

Inbjudan till fackkritisk rörelse

2006-12-16T05:06:00.000-08:00

Landsorganisationen i Sverige demonstrerar mot nedskärningar i a-kassan och LO-basen Wanja Lundby-Wedin påminner om de enorma inkomstskillnaderna särskilt i huvudstadsregionen. Och jag håller jättemycket med!

Fast själv har helt nyligen blivit extrem fackkritiker, för jag anser att facket har orimligt mycket makt och alltför lite vilja och förmåga att reformera sig. Stel och patriarkal är verksamhetskulturen här i Finland, det kan jag intyga efter 23 intervjuer i olika fackförbund om globaliseringsstrategier, och perspektivet fortfarande alltför nationellt med tanke på att de faktorer som påverkar produktionsvillkoren däremot nog i en mycket hög grad är transnationella.

Och för den som vill se till att också andra än de som redan är etablerade i arbetlivet ska kunna leva ett bra liv är ju facket inte ett forum att engagera sig i, och det är ju förståeligt med tanke på att fackförbunden ju uttryckligen är intresseorganisationer för arbetare i olika branscher. Själv talar jag däremot hellre för universella än inkomstrelaterade förmåner. Utanför lönearbetet finns en massa viktiga uppgifter som man borde uppmuntra till att utföra, inkomstrelaterade förmåner har motsatt effekt.

Facket fick sin politiska makt i och med välfärdsstatens uppbyggnad, men fackrörelsen behöver väl inte försvaras bara för att den understöder en så bra sak som välfärdsstaten, för den kan man försvara också från andra utgångspunkter!

Och för de män i höga positioner på facket som inte visste: ens agerande är inte feministiskt bara för att man kommer ihåg att öppna hissdörren för kvinnor.

Det är inte riktigt som det låter

2006-12-09T08:06:00.000-08:00

"Hans framgångar stod helt i överensstämmelse med det som var vår hetaste övertygelse: att friheten är en outsinlig källa till nya upptäckter och att världen berikas varje gång tankens fria flykt uppmuntras och gynnas". (Simone de Beauvoir i De bästa åren, s. 145, Orginalet: La force de l´age, 1960 ).

Det är kväll i början av december 2006, regnet väter min vinterrock och sköljer bort det jag skrivit på gratuleringskortet. Du frågar aldrig vad där stod, bara blåser ljusen på en kaka även om det inte alls är födelsedag som firas, vin och lite till vin, vindruvor och Juliette Grecos musik. Och jag njuter av att sitta och bli inspirerada av omgivningen, tar ställning till diskussion om psykoanalys, inte nekande, och låter bli att fråga det jag tänker på: om inte mänskligheten kommit till den punkt att bardomens traumatiska upplevelser kan överskridas bara man förstår de samhälleliga förhållandena personerna i ens omgivning agerat i, ni vet, komma vidare liksom, se de inre processerna i en större helhet. Jag vet att det är provocerande och att jag inte ens själv anser att det skulle kunna vara så lätt.

Var detta frihet, eller var detta något som tangerade min värld? Och vad innebär det i såfall att något tangerar ens värld? Ärligt talat har jag funderat mycket på det. Och jag vet inte. Bara att frihet alltid innebär kärlek, och hur platt skulle inte det låta: frihet är lika med kärlek. Fast det är ju just så jag resonerar, detta på grund av att jag inte tror på att någon kan låta bli att älska den som delar ens värld. Inte heller kan jag föreställa mig hur någon skulle kunna känna sig fri utan att någon delade ens värld. Detta är dock inte min offentliga ståndpunkt.

Fast måste det som låter platt nödvändigtvis också vara det?

Höstens inne och ute

2006-11-19T12:03:00.000-08:00

Inne: personer, rödkål, kampsporter, olivgrönt, fenomenologi, mintchoklad, grönt te.

Ute: Koncentrerar mig enbart på grejer som är inne. Länge leve utopier!

On that blanket

2006-10-26T10:06:00.000-07:00

"...we're right back on that blanket in that park in Helsingfors", läser jag på bloggen, och för mig är vi tillbaka till that blanket in that park in Uppsala. Vi äter sushi och solen gassar från en molnfri himmel. "Är du lite snobbig", frågar du mig när jag förklarar om mina bikinibyxor, vita med stora körsbärsröda bollar, design förstås, och jag skrattar, jovisst, förutom underkulturer har jag alltid känt en viss dragning till vissa överklassgrejer, men frågar du som jag köpt alldeles fel sorts öl åt på båten, det skulle ju vara kallt vittvin eller kvalitetsöl...Det är sol och fest och du är så snygg och smart och rolig och visst har vi roligt så satan, och så från bryggan fattar vi bestlut om att ringa Shaggy. Kan igen höra ditt skratt, den här gången är det sommar, sol och varmt. Och tillbaka på vägen hem tänker jag att visst, visst är det här en tid som är värd att inte låta flyta förbi, att alltså kolla nu, är inte detta en tid med något att verkligen leva.

Och minnena ser jag framför mig i filmformat, filmad med mycket gammal teknik, inte för att det inte finns nyare, utan för att det ska vara snyggt. Har alltid älskat postmodern filmkonst.

Och jag undrar att vad är det här för en tid då jag vill ha allt förvarat i form eller annan, hela tiden skulle jag vilja fotografera, banda in intervjuer, filma grejer.

Är det tiden som just nu är sådan att den helt enkelt måste in i burk?

Eller är det jag som valt fel bransch?

Radioprogram om Montessori

2006-10-24T12:05:00.000-07:00

Jag hade gått och lagt mig för att vakna tidigt, jogga på morgonen, joggade på kvällen och vill ut igen i regnet, det är tråkigt de sista kilometrarna när skorna är dyblöta men definitivt värt det.

Men jag visste att jag inte skulle kunna somna så tidigt. Har skaffat skypelurar för att kunna tala till Kanada, det är coolt att tala utan att hålla i en lur tycker jag, och börjar blicka tillbaka på alla intervjuer jag gjort, jag vet hur man snackar utan att desto mer koncentrera sig på det man gör, tänka på något helt annat och ändå klara intervjun, och vill plötsligt börja göra radioprogram.

Ingen sömn helt ännu. Har varit till bibban och lånat böcker, det blir deckare, kvinnorätt, Maria Montessori, en psykologibok från 70-talet om vad empati innebär. Deckare är ren underhållning, kvinnorätten förhåller jag mig kritisk till, eftersom min vän Juulia gjort det synligt för mig hurdana subjekt kvinnorätten konstruerar och normaliserar, Maria Montessori bara älskar jag för att jag redan innan fattat beslut om att mitt barn ska få montessoriinsprirerad uppfostran.

Och när jag joggar ser jag på hus, tänker på hurdan lägenhet som skulle vara lämplig för mig, mitt barn och vår katt. Trägolv och högt till tak, stora fönster, minst två rum. Det är ingen vits för mig att få barnet med någon annan, jag tror inte på livslånga relationer och anser inte att det är bra att kontinuerligt flytta sig mellan två hem, ett splittrat hem är inte bra, en bra förälder med bra socialt nätverk runtomkring är mer än lämpligt.

På klinikerna kan man välja om personen som ger könsceller vill bli pappa till barnet eller inte, ett alternativ är också att han senare kan bestämma om han vill bli pappa. Så lätt är det. Många olika famlijeformers möjligheter. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att välja anonym donator.

Inte aktuellt riktigt ännu.

Men jag fortsätter läsa Maria Montessori och snart är sändningstiden slut.

Tryggt tillbaka

2006-10-13T03:50:00.000-07:00

Ensamstående kvinnor och lesbiska par kommer även i fortsättningen att ha rätt till fertilitetsvård, fattade riksdagen beslut om i dag. Ett välkommet beslut!

Och jag är tryggt tillbaka hemma, både från en kursresa till Jyväskylä och från en några veckors "resa" till kreativitetens destruktiva värld, som går ut på att ännu oartikulerade tankar rivs från psykets djupare strukturer en aning tidigare än det varit ändamålsenligt för en själv, och bara för att skapa en produkt. Aldrig mera, tänker jag, och det är faktiskt lättare för mig att säga det nu när alla gamla projekt är ur världen och jag har möjlighet att börja med något nytt från ett tomt bord. Och samtidigt är jag glad för att jag kan säga att jag förstår alla konstnärer med mera som i sitt liv gång på gång upprepar destrukiva mönster. Uppoffringarna syns i resultatet, men processen är olidlig. Det är förstås vars och ens eget val om man nöjer sig med tillräckligt, det gör jag, åtminstone för det mesta. Men visst skulle världen vara tråkigare och konsten och vetenskapen plattare om det inte fanns själar som skulle vara färdiga för dessa uppoffringar.

Nu har jag vilat upp mig och är igen pigg. Och jag funderar på hur mycket jag är barn av min tid: att jag fokuserat så mycket på PRODUKTEN, utan att bry mig om processen, som enligt mig också måste vara estetisk, tilltalande.

Jag vill ta er till en plats där det inte finns att vänta

2006-09-16T11:44:00.000-07:00

"Hur en människa förvaltar sin väntan avgör den så kallade livskvaliteten." (Bodil Malmsten, Undergångarens sånger, s.13).

Minnen finns ibland bättre förvarade i musik och texter än i bilder, var resonemanget ett dygn sedan. Fast det är inte just därför jag i dag grävde fram denna bok, den jag fick tre år sedan, du hade kommit och hälsat på mig, satt med en rödmörkblårandig blus som avslöjade dina axlar hemma hos mig, senare gick vi ner till stan, över Senatstorget i oktobervädret, kommer inte längre ihåg om löven redan fallit från träden, men åtminstone hade natten varit kall. Du ville hålla om mig när vi gick, du stod inte ut med annat, var så van vid att inte gå till stan ensam, inte behöva gå ensam, och det var strömmingsmarknad på Salutorget och mina släktingar var där och kommer ihåg att jag då funderade på om jag ville eller inte ville att de skulle komma emot oss, för jag visste hur de skulle tolka det att de såg oss tillsammans, med armarna runtom varandra, fast det här sa jag inget om till dig, fokuserade också mina egna tankar tillbaka till stunden.

Den hösten reste jag flera gånger till Marienhamn för att jobba på redaktionen, sena båtar, kalla nätter jag väntade på dem och sov på tillbakavägen i min sovsäck under bänkraderna.

"Samuel Beckett har rätt, Nobelpristagare eller ej - väntan är allt du kan vänta dig". (ibid.).

Kanske går jag med på att det kan uttryckas så, fast jag lärt mig att njuta av processer, eller kanske jag alltid kunnat, vissa saker vill man ju dock ha klarhet i. Jag har nångång beskrivit att jag inte tycker särskilt mycket om den tiden på året då musöronen börjat se dagsljus, vill att naturen blomstrar runtomkring mig, eller så vill jag att allt är förbi, att löven fallit ner och blåst bort med stormen. Väntan, föreslog du, och gav samtidigt svar på en fråga jag inte ännu klarat av att ställa själv, och det är kanske just därför jag tycker så mycket om dig.

Det är lätt att njuta av de delar av processer som inte innebär väntning, den stund då vi med hela själen kan njuta av stunden även om något runtomkring oss skulle framskrida.

Det är många saker jag vill hoppa över, inte dagligen, men till exempel varje månad den dagen jag gräver fram min mooncup vill jag att det redan är övermorgon.

Och jag föreställer mig att det är som att hoppa ruta, att någon reserverat de två första rutorna så att det är lätt att hoppa i den tredje, är den tredje reserverad blir hela systemet för svårt. Eller åtminstone blev, det är länge sedan jag sysslat med sådant. Kommer någon ännu ihåg lågstadiegården, men hästgungan av trä närmast skolbyggnaden, den skralliga cykelställningen, balansgungan för två längre bort, den röda stugan där vi som små böt skridskor och planen där vi brukade spela någon typ av brännboll på rasterna?

Senaste veckoslut rusade jag till tåget men lyckades inte få biljett till den som avgick klockan 17. Jag väntade på nästa, tog en kopp té och försökte ta det lugnt. Och när min mamma kom efter mig till Åbo tågstation såg hon genast att något var fel. "Jag har tillbringat tre timmar ENSAM, och så var tåget till råga på allt försenat". "Kunde du inte bara koncentrera dig på att ta det lugnt och njuta av att se på folk", frågade hon en aning förvånad över att tre timmar ensam förvållat mig problem. Och jag bara ryckte på axlarna, orkade inte redogöra för hur jag ibland inte kan bli lämnad ensam utan tårar, inte på grund av glädje eller sorg, men av saknad, att personer jag vill ha hos mig just då är spridda runtomkring i världen.

Fast min mood kanske också hade att göra med att jag kände att jag tagit fel beslut, att jag inte borde ha åkt bort när Asem med relaterade evenemang ägde rum i min hemstad en gång i mitt liv. Ville delta i diskussionstillfällen och demonstrationer för en bättre värld - utan DET offenliga rummet klarar jag mig inte. Fast det blev ett bra veckoslut, fräscht höstväder och kräftskiva hos en vän där det var jättekul. "Kommer du med och stjäl äppel", blev jag tillfrågad precis innan jag skulle åka hem. Och det var precis vad jag ville under en måne som varit totalt full bara några dagar tidigare. Men kunde inte samtidigt låta bli att fundera på hur det skulle ha varit i Helsingfors.

Och efteråt har jag snurrat på tanken över min attitityd till privat och offenligt (jag lovar att återkomma till vad jag avser med dessa begrepp, men någon annan gång). För jag ville till stan för det politiska, men kanske delvis också för att se någon.

Och ser framför mig ett rep jag vill dra i men vågar inte, för om inte rätta krafter drar emot faller jag omkull och den risken skulle jag aldrig ta.

Moralisk renhet

2006-09-13T10:24:00.000-07:00

När jag för några år sedan reste omkring på Indiens västkust blev jag bjuden som nattgäst till en gatuköksarbetare. Jag tackade ja, för det var redan sent och visste inte var jag skulle tillbringa natten, dessutom tycker jag det är superintressant att se hur lokalbefolkningen lever. Han glömde dock att nämna att det i hans bostad bara fanns ett rum, en säng, en dyna och ett täcke. Jag hade inget annat val än att krypa bredvid honom, och det var lugnt, vi sov med ansiktena åt var sitt håll. Eller "sov", för det var inte så mycket jag sov den natten. "Madrassen" bestod av några potatissäckar så den var hård och dessutom frös jag. Bredvid oss på golvet fanns skal av rotfrukter, av bland annat av potatis, morot och lök, inte så fräscht alltså. Och tyckte ju att det var alldeles förfärligt att någon var tvungen att leva så. Och ännu mer förskräckt blev jag när jag nästa dag insåg att denne gatuköksarbetare, som varje dag vaknade halv fem på morgonen, hade Nokias mobiltelefon: att bolaget lurat honom att använda hela sin egendom till en telefon när han inte ens hade ett ordentligt täcke! Fast när jag sade om detta till min föreningskollega Ville-Veikko var hans kommentar att den typ av sängar jag talade om bara är medelklassig "hapatus". Under åren har jag funderat mycket på det här: vad behöver vi egentligen efter att det blivit över pengar till annat än föda? Jag anser fortfarande att en varm och bekväm plats att sova i är jätteviktig och att en telefon däremot inte är det, men kanske det bara är en medelklassnorm jag utgår ifrån?

Och skal av skalade rotfrukter på golvet: äckligt! Fast varför är det mindre äckligt att, som en del människor gör (inte jag, jag använder bioavfallspåse där de förmultnar), låta skalen ruttna i en plastpåse, för det är väl först äckligt? Och äckligt är väl också att plastpåsen aldrig försvinner någonstans, utan blir kvar bland oss för alltid i form eller annan, fast förstås inte på vårt eget golv.

Mary Douglas skrev på 1960-talet definitionen om smuts som oreda: ett ämne som förflyttats från sin plats, att till exempel sand inte är smuts på stranden men nog i mat osv. Smuts är enligt Douglas något som stör de kategorier och klassificeringar vi är vana vid och givetvis inte oberoende av tid och plats.

Och detta har jag fått tänka på en del under den sista tiden, då jag igen av någon anledning funderat extra mycket på renhet. Jag gör val utgående från vad jag anser att är rent. Förutom ansikte och tänder, som jag tvättat så länge jag kan minnas, har jag också börjat tvätta mina fötter innan jag lägger mig. Tycker också om lavendel som doftar rent. Och vill äta ren mat, då absolut vegetarisk mat. Kött är äckligt (smuts för kroppen). Mjölkfri mat är renare än mat med mjölk. Knaprigt är renare än överkokt. Också tillsatsämnen är äckliga. Mina val baserar sig på intuition, men förstås också på läkarvetenskap, och MORAL.

För läkarvetenskapen säger väl också att bakterier är av godo, till exempel barn blir sjuka om de lever i en allför steril miljö.

Och mina val baserar sig också på att jag förknippar rengjorda fötter, vegetarisk mat och doft av lavendel med Indien, med yoga, något andligt.

Fast var det inte just i Indien som folk hade skalade rotfrukter på köksgolvet?

Sköljer mina celler...

2006-08-26T08:34:00.000-07:00

Jag sköljer mina celler, har tömt allt jag fått i mig med glaubersalt, låter vattnet rena min kropp. Detta har pågått nu i tre dagar och dagen är den nästsista i min fyra dagars fasta, enbart dryck, ingen fast mat.

Glaubersaltet som skulle blandas med vätska var värst. För övrigt har dessa dagar varit att sväva omkring i en lätthet jag aldrig känt förut. Jag trodde jag skulle gå hungrig jämt, vara hela tiden trött och bara tänka på mat, men så är det inte. Till morgonmål blir det örtté, druvsaft och vatten, till lunch och middag grönsaktsbuljong, och i det här tillståndet är det som att äta vilken måltid som helst, mina drycker doftar gott och smakar ibland himmelskt. Det är inte vad jag vanligen brukar tycka om saltfri grönsaksbuljong och grönsakssafter.

Och min kropp mår bra, det syns ex. på hyn, och jag bara kan inte förstå varför fasta inte är en självklar del av allas årscykel, två gånger om året, mer än så skulle man inte få fasta. Nästa gång ska jag fasta sju dagar.

Men dock känner jag mig skörare än förut, mer transparent på något sätt. "Vad sa du", blir jag tillfrågad och förstår att jag svarat med så svag röst att den inte hörts. Och ibland orkar jag inte annat än le, bra grej liksom, men orkar inte kommentera, skratta, bara le.

Men i dag har jag frestats till kvällsnöjen och tagit en kopp mer grönsaksbuljong än vad som står i anvisningarna. Nästa gång ska jag göra det här lite bättre.

Säljes: Berömsugare för alla själar

2006-08-22T01:06:00.000-07:00

Som dammsugare drar vi till oss beröm, direkt, indirekt, blickar, fullständiga meningar, tänker vad som talades om mig då. Och min mormor är optimist, glad över sitt liv, och vad är det hon talar om: Hur läkaren sagt att hon är i så gott skick, att hon verkar ung, att en granne sagt att hennes hy inte är särskilt rynkig att hur hon sköter den (och hon sköter den ju inte alls, inte dyra rynkkrämer här inte, bara hälsosam föda, fisk och grönsaker och frisk havsluft, vilket gör saken ännu bättre). Och det bästa är att folk också har berömt min mormor för att vara alltid så glad. Det ena föder det andra, en positiv cirkel liksom, respons ger effekt, effekt ger respons osv. Och livsglädjen bara växer, säkerheten om att alla älskar min mormor. Det gör vi ju också, men jag menar att säkerheten växer innanför min mormos huvud. Bra så.

Och de flesta av oss är väl rätt så lika som min mormor när det gäller det här. Och därför säger jag så gärna till för er när jag hört att utomstående snackat en hel del bra grejer om er, men det är inte så lätt val, för vill inte blanda mig i andras saker heller, det någon sagt i vissa sammanhang ska jag inte sprida vidare om det inte gäller mig, jag vill att folk kan lita på det, utan tillit tappar jag självrespekten. Men var går gränsen?

Och ljudet av damm(beröm)sugaren når min trumhinna, eller vad är det nu igen som händer innanför mitt huvud när ljudet uppstår? Ja, kommer inte ihåg det här, har nog läst om det, men förstår inte riktigt, för är ju ingen naturvetare heller.

Att leva för stämningar

2006-08-21T23:02:00.000-07:00

Solrosor på bordet, Saara har börjat jobba klockan fem, själv vaknade jag också tidigt, har ätit morgonmål, kokat åt mig kräm av rabarber och svaratavinbär. En liten bit av sommaren vill jag ännu ha runtomkring mig, den sista stämningen av något som är på väg bort. Och jag som alltid varit höstens barn, en som väntar på hösten alla årstider, särskilt på den dag då färggranna löv lyser mot en mörkblå himmel. Jag kan inte komma ifrån att jag på sommaren lever mera i nuet, har njutit av ett färggrant kaos runtomkring mig, nu är skåpen städade, och har igen börjat planera vad jag ska göra sen, inte bara kollat min arbetstur för i morgon och vad allt kul jag hinner göra före det.

Jag är inte ännu redo för hösten! Fast om det är stämningen jag kommer att sakna, varför inte göra hösten på ett nytt sätt? Låta hösten bli lite kaotisk, precis som sommaren, med mycket skönlitteratur, estetik, pilates och badande i kallt vatten.

Och jo, det är stämningen jag tror jag kommer att sakna. För om det är något jag förstått denna sommar är det att jag inte lever i annat (för annat??) än stämningar. Och dialogen blir betydande bara för stämningar, dock är den nödvändig för att skapa utrymmet för dem.

Dragning för det dekadenta

2006-08-14T19:49:00.000-07:00

Levernet, passionen, lusten, smärtan, dö som konst, leva som konst. Och jag ska jag bli skickad Anais Nins dagbok, den du lever just nu, skriver du. Och att få det beskrivet av dig, det jag kan se, dig berusad av livet, det smittar av sig. Din livsberusning finns också innanför mig.

Fast klockan fem på morgonen kan jag inte sova. Har sovit så mycket under de senaste dagarna att jag nu fått tillräckligt, mår inte så bra av röken från Rysslands bränder som fortfarande lägger sig som en smutsig dimma över Helsingfors, förgiftar mig, oss alla här, och tänker på hur det är att leva nära bränderna. Fast det där var ursprungligen inte min tanke, att tänka på dem som verkligen har det mycket värre, det var någon annan som sa om det. För det är inte lätt att leva utanför det som orsakar en själv smärta.

Och inte heller börjar jag ifrågasätta grundpelarna i min egen existens, meningen med det jag till slut alltid finner som mitt livsprojekt och inte bara mitt. Det måste handla om termer, att vi använder olika termer helt enkelt. Det är redan länge jag fått besvara frågor som att "tänk om man inte vill ha det så", ha det så himla balanserat. Hur passar passion, lust och smärta in i min modell på psykosocial balans? Ja, det passar nog, vet bara inte just nu hur, hittar inte de rätta termerna.

För det är så länge jag fått ta ställning till konstateranden om att det helt enkelt inte är friskt att inte känna till exempel svartsjuka eller sådana negativa känslor som uppstår av andras förhållningsproblem. Men kan man få det ena utan det andra, passionen utan smärtan? Vad är det jag vill avskaffa?

Och så sitter jag och äter naturell yoghurt, bra morgonmål för mig som ska balansera upp min vata enligt ayrvediskt språkbruk. But where´s the passion?

Att städa eller inte städa sitt eget hem

2006-07-19T02:01:00.000-07:00

Häromdagen hade Svenska dagbladets ledarskribent Maria Abrahamsson varit och sett på en feministisk konstutställning. "Det är lätt så man mår dåligt," konstaterade hon. Att se bilder på kvinnor som spryr på toaletten eller torkar baken på babysar var inte tillräckligt smakfullt för henne. Särskilt riktade hon kritik mot en film där en kvinna städade med enorm hastiget ett hem, där en tavla med texten "jag är helt lugn" prydde väggen.

"Varför kan då dessa feminister inte jobba för att man kan få köpa billigare hushållstjänster så man slipper städa sitt hem", frågade Maria Abrahamsson surt. Kanske därför att det skulle lösa problemet åt enbart dem som har pengar, och skulle vi vilja ge samma möljghet till exempel åt den person som utför städjobbet skulle tjänsten med hög sannolikhet vara så dyr att bara väldigt få skulle ha råd med den trots eventuella skatteavdrag eller andra subeventioner. Nej, Maria Abrahamsson, lösningen är inte billigare hushållstjänster. Lösningen är att alla familjemedlemmar deltar jämlikt i att utföra de nödvändiga hushållssyssolorna och att arbetsdagen görs något kortare så det inte ska vara orimligt att förutom lönearbete också göra lite obetalt arbete hemma.

Maria Abrahamssons kolumner får mig att må dåligt varje dag, även om jag gärna för det läser också svenska dagstidningar för att få lite mer perspektiv.

Och för dem på politiska andra sidan av Svenska dagbladet som betonar konflikt framom harmoni på det politiska fältet: Ni behöver inte skapa och synliggöra konflikten, för personer som Maria Abrahamsson gör det ju redan. Att föröska förstå den feministiska konsten är ju synbarligen totalt onödigt för Abrahamsson, som verkar ha planerat sin ledare om temat redan innan hon besökte utställningen.

Sommar

2006-05-30T07:40:00.000-07:00

Staden har vaknat till liv igen, till det behövs inget annat än lite sol, så som det ska vara i slutet av maj. För mig innebär detta att jag hittar på en massa grejer som jag ska uträtta på stan, samtidigt som jag tittar in på ett och annat arbetsrum för att hälsa på gamla bekanta för att jag bara "råkade cykla där förbi". Inte särskilt exceptionellt förstås, brukar cykla eller gå på dessa områden ofta, men sällan tittar jag in om jag inte råkar ha något ärende.

Samtidigt planerar jag min semester. I början av juni har jag ledigt och i slutet av augusti, beroende på vad jag ska göra på hösten och beroende på hur mycket jag borde tänka på att mitt nuvarande jobb inte är helt utfört även om kontraktet tar slut (detta är helt ok för att jag också använt min arbetstid till allt möjligt annat). Och det är inte resor eller dylikt jag planerar på min semester men att åka ut på landet för att bland annat prakticera pilates och simma.

Om bloggar

2006-05-20T07:28:00.001-07:00

Ja, bloggstart är väl inte riktigt nu, utan var då, nångång 2004 optimalt just här, men bara tycker att bloggar är så fantastiska, för ju mer man har för sig själv desto sämre. För ensamma är vi här inte, och vad kan vara värre än att märka att det du gjorde och sa, det var något som ingen förstod. Och denna risk blir desto större ju mindre du koncentrerar dig på det som finns emellan och fokuserar på det som händer inuti. Fast missförstå mig inte, visst måste substans behandlas innan det delas. Egna rum behöver vi alla, men också delade rum. Allt i rätta proportioner.

Och bloggar, why not, för jag hatar disharmoni, och det kommer lätt fram i dialog där jag ser den jag diskuterar med. Missförså mig inte nu, jag älskar att diskutera, och det visste ni, men inte med den som rubbar balansen. Och så befinner jag mig mitt i ett dilemma: det som jag kanske mest av allt känner passion för är det politiksa, och vad är politiken full av om inte konflikter. Och så drömmer jag mig bort i utopier, tänker mig politiken så att jag kan ha omkring mig lugn. Sätter mig ner i spåran för att ta mig till evenemanget Kvinnornas stad som jag gjorde i dag (fast det var ju också för att få krama om dig och njuta av att sitta i salen i Gamla studenthuset, inte åkte jag till stan för att grubbla på maktrelationer. Plocka åt sig det bästa från serveringen liksom.